Hon simmade över Öresund, Kattegatt, Ålands hav och till slut även Engelska kanalen.

Ändå är Sally Bauer, stor svensk simprofil på 1930-talet, relativt okänd i dag konstaterar Frida Kempff, som skrivit manus och regisserar "Den svenska torpeden".

– Startpunkten var när jag läste Sara Stridsbergs bok ”Happy Sally”. När jag läste på lite och förstod att Sally Bauer funnits på riktigt undrade jag varför ingen gjort film av det, säger hon.

– Men det har varit komplicerat, jag har skrivit i fem år på den. Jag ville ju göra en film som också är förankrad till i dag.

Det ligger en mörk duk spänd på botten under hopptornet vid arena Älvhögsborg i Trollhättan.

Vattnet har färgats mörkare för att efterlikna Kattegatt. En rökmaskin blåser ut dimma över vattenytan, samtidigt som en grävmaskinist skapar vågor genom att trycka skopan ner i vattnet gång på gång.

Några meter från poolkanten står Josefin Neldén och får kroppen insmord med en mörk och kletig kletig massa som ska efterlikna fettet som den tidens långdistanssimmare använde för att skydda kroppen mot vattnets kyla.

Namne med dottern

Att få gestalta Sally Bauer är en dröm som gått i uppfyllelse – genom en märklig slump.

– Jag har en dotter som heter Sally och bara en och en halv månad innan jag fick frågan om filmen satt jag och googlade på min dotters namn, för att kolla vilka andra som har hetat Sally, säger Josefin Neldén.

– När jag läste om Sally Bauer tänkte jag, ”varför har ingen gjort någon film om henne” Sedan kom det här. Det är nästan ett kusligt sammanträffande ju.

För att kunna spela Sally Bauer har det krävts 1,5 års träning. Josefin Neldén behövde lära sig crawla – och att simma i okända och turbulenta vatten.

– De första gångerna som jag var ute och träningssimmade i öppet vatten fick jag lite panik. Det är så mycket som händer, det är mörkare vatten, det är vågor och vind. Och det finns ju ingen linje under en heller som visar att man är på rätt väg, säger hon.

– Men det har lagt sig. Under inspelningarna har det känts jättebra och roligt.

När Sally Bauer bestämmer sig för att ta sig an långsimningen från Frankrike till England – vilket till slut sker fem dagar innan andra världskrigets utbrott – är hon runt 30 och ensamstående mamma.

– Det som varit lockande är att Fridas manus känns så dagsaktuellt. Det hade på många sätt kunnat vara en berättelse om en kvinna i dag, även om man mötte ett annat motstånd som ensamstående mamma på 1930-talet än i dag, säger Josefin Neldén.

Att Sally Bauer dessutom bröt mark inom idrotten var extra lockande, fortsätter hon.

Mer drama

– Filmen är både en extrem fysisk utmaning och en extrem känslomässig utmaning. Att få kombinera de två sakerna är väldigt speciellt, något man inte får vara med om så många gånger, säger Josefin Neldén.

Teamet har redan hunnit med att filma i Dover och på olika platser i Estland. Efter dagarna i Trollhättan väntar fler dagar i Tallinn, men med fokus mer drama än på simning.

– Vi har gjort väldigt mycket tekniskt och fysiskt utmanande, nu går vi in och gör stora tunga dramascener, säger Frida Kempff.

– Ett tag kändes det som att jag gjorde en actionfilm. Men den här blandningen tror jag kommer att bli intressant.