Med julen i backspegeln är det många som drar en lättnadens suck. Men nästan vilken Norénjul som helst står sig slätt jämfört med det kungliga julfirande som skildras i filmen ”Spencer”. Julen 1991 tvingas prinsessan Diana till godset Sandringham för att fira med familjen Windsor, trots att äktenskapet med Charles sjunger på sista versen.

Julen på Sandringham är full av absurda traditioner, som att alla ”vägs in” vid ankomst och avfärd. Tanken är att gästerna ska lägga på sig minst ett och ett halvt kilo av julmaten, men för bulimikern Diana är det naturligtvis en mardrömslik början.

– ”Så att vi är säkra på att du har trevligt”, säger de vid invägningen – och bilden av julen är ju att det ska vara trevligt. Men det är också en tid med mycket press, saker ställs på sin spets och tvingar oss att tänka, säger Kristen Stewart när vi möts på ett hotellrum i London, ett stenkast från Big Ben.

Strålande recensioner

I kontrast mot sin färgälskande rollfigur är hon helt klädd i dova toner av brunt och grönt – rutig, beige skjorta och miltärgröna byxor och linne. Det blonderade, halmgula håret har hon tryckt in under en svart keps med texten ”Daddy”, och nedre halvan av ansiktet är dolt bakom ett ljusbrunt munskydd i tyg, som får hennes glasögon att imma igen.

Men de gröna ögonen är omisskännliga – även om blicken är både stadigare och gladare än Bella Swans i ”Twilight” och Dianas i ”Spencer”.

Hennes porträtt av prinsessan i Pablo Larraíns film har fått strålande recensioner och en Oscarsstatyett på vårens gala verkar redan vara säkrad, om man får tro vadslagningsfirmorna. Det finns något nästan kusligt i hur hon fångar Dianas manierade sätt att röra sig och tala, samtidigt som hon förmedlar värmen som gjorde henne så älskad av vanliga människor.

– Hon hade så specifika manér, så jag fick observera och klura ut vad som gjorde Diana till Diana. Det kunde vara en gest eller en ton, som jag kunde para ihop med vissa ögonblick i filmen, berättar Kristen Stewart, och fortsätter:

– Men Diana själv var ju så mycket i stunden, hon hade en vitalitet som man inte kan planera, hennes energi var så oförutsägbar. Den bästa regi som Pablo gav mig, andra dagen på inspelningen, var att jag skulle ”lita på att du känner henne, och försök slappna av”

Tragiskt slut

Det här är andra gången på kort tid som Kristen Stewart spelar en verklig person med ett tragiskt slut. 2019 spelade hon titelrollen i filmen ”Seberg”, om skådespelerskan och aktivisten Jean Seberg som begick självmord vid 40 års ålder. Hon tycker själv att det finns paralleller mellan de två kvinnoödena.

– Hos båda två fanns en längtan efter att bli sedda – verkligen sedda – och det var fint att få ge dem den möjligheten igen, trots att de inte finns bland oss längre. De ville nå fram till andra människor, och så länge vi får möjlighet att utforska deras liv så finns de kvar, säger hon.

Kristen Stewart värjer sig dock mot jämförelser mellan henne själv och prinsessan Diana.

– Jag irriterar mig på paparazzifotografer men jag är inte jagad på det sättet som hon var. Och jag har ingen livssituation som jag måste ta mig ur. Jag mår bra, jag försöker inte ”överleva mitt kändisskap”.

Bad henne dansa

I filmen finns ett montage där Diana dansar genom filmens olika miljöer. I slutet av varje inspelningsdag satte Pablo Larraín på musik och bad Kristen Stewart att dansa i en halvtimme framför kameran. För Stewart, som alltid har avskytt att dansa offentligt, var det en rejäl utmaning.

– Jag beundrar människor som plötsligt bara kan följa en impuls att röra på kroppen till musik inför andra – det är underbart att se. För mig har det aldrig kommit naturligt, det har bara känts pinsamt. Så det blev som att lära sig ett helt nytt språk.

Men det bästa med att spela rollen var Dianas ständiga framåtrörelse – som Kristen Stewart fick gestalta genom att bokstavligen springa genom filmen.

– Diana var en sådan som kunde be folk att springa i kapp genom korridoren, om hon kände ett behov av att röra sig framåt kunde ingen stoppa henne. Pablo försökte alltid få mig att springa fortare och jag tänkte ”herregud, jag springer så fort jag kan”. Men jag älskade det – att få spränga fram.