Redan på tåget upp till Stockholm är det något som är konstigt med mamman. Den 14-åriga dottern förstår vartåt det barkar. När mamman propsar på att bli körd till Nordpolen i en taxi är det tydligt vad som pågår i Maria Bäcks spelfilmsdebut, något som titeln "Psykos i Stockholm" förstås redan har skvallrat om.
Handlingen bygger på en verklig resa som Maria Bäck gjorde med sin mamma, som blev tvångsinlagd medan hon själv lämnades vind för våg i storstaden.
– Den händelsen var så stark och har legat kvar i mig. Det kändes nästan som att jag själv var med i en film då, så det har känts naturligt att jobba vidare med den tematiken, säger Maria Bäck.
Starkt band
Huvudrollerna spelas av Josefin Neldén och nykomlingen Josefine Stofkoper. Båda två kom in i processen på ett tidigt stadium, redan innan manuset var färdigt, med målet att de skulle känna sig helt bekväma ihop.
– Filmens mamma har såklart problem och hon beter sig tveklöst på ett väldigt utmanande och stundtals elakt sätt mot dottern, men samtidigt så är det tydligt att bandet mellan mamman och dottern är oerhört starkt, säger Maria Bäck.
Hon ville också skildra det äventyr som flickan är med om i Stockholm, en upplevelse som leker med tittarens förväntan om vad som "borde hända" i en sådan på många sätt utsatt situation.
– Det som händer är såklart tragiskt på en nivå. Men det finns också mycket frihet där, och humor. Det blir spännande att se om beröringsångesten och skammen kring psykisk sjukdom går ut över mottagandet av filmen eller om folk är redo att ta till sig det komiska i det tragiska, säger Maria Bäck.
TT: Får man skratta åt en psykos?
– Ja, det är viktigt att man förstår att man får skratta. Humorn har alltid varit min räddare i nöden.
Skriker blondinskämt
Det roliga och lustfyllda är även något som Josefin Neldén tar fasta på när hon berättar om sin upplevelse av att spela den sjuka mamman.
– Den här rollen hamnar verkligen i toppen av "lustskalan", arbetet var så himla roligt, även de tuffaste scenerna, säger hon och fortsätter:
– Mamman hamnar i så många situationer som jag aldrig kommer att hamna i privat, som att sitta på finrestaurang och skrika blondinskämt.
TT: Vad var den största utmaningen för dig?
– Hon lever i en egen verklighet i stora delar av filmen vilket gjorde att många av de verktyg jag brukar använda mig av för att känna av hur en scen funkar inte gick att använda. Det var svårt att hitta nivåer i spelet men jag fick kasta mig ut och inte spela säkert.
För Josefin Neldén var det också viktigt att inte hamna i många av de schablonbilder som finns.
– Det finns många fällor att hamna i och vi pratade mycket om att det kändes viktigt att inte spegla de skildringar av psykotiska kvinnor som hysterikor som finns på film.
