24-årige Scott bor hemma i sin mammas källare i New Yorks mest hånade stadsdel. Förutom rapgruppen Wu-Tang Clan har Staten Island inte mycket att komma med förutom ett rykte som en tråkig, skabbig plats som aldrig kommer bli hippt eller gentrifieras. Scotts pappa var brandman och dog på jobbet när Scott var sju år. Följdriktigt är Scott "fucked up" och har typ "ångest", samt Crohns sjukdom. Så han röker gräs varje dag med sina puckade kompisar, ligger med sin tjejkompis (men vill inte bli ihop) och verkar sakna ambitioner i livet utöver att jobba som tatuerare. Tyvärr liknar hans tatueringar missbildat barnklotter.
Kan Scott styra upp sin skit? Borde du bry dig? Kanske om du är ett fan av Pete Davidsons karismatiska "jag har inte koll på nåt"-aura, och filmen är delvis baserad på komikerns eget liv. Utöver att ständigt figurera i skvallerpressen med sin psykiska ohälsa var Davidsons pappa också brandman som dog under räddningsarbetet vid elfte september-dåden, en detalj som utlämnats i den här handlingen.
En dag försöker Scott tatuera en nioåring, mest som en kul grej. Men överträdelsen leder till en rejäl avhyvling från pappan Ray (Bill Burr i valrossmustasch), som i sin tur leder till att han och Scotts mamma Margie (Marisa Tomei) börjar träffas. Scotts syster har precis flyttat hemifrån för att gå på college och han ser plötsligt hur familjen han haft går vidare. Dags att växa upp tänker du? Nej dags att sabotera mammas förhållande, tänker Scott.
"The King of Staten Island" rullar på i ett makligt tempo och presenterar ett persongalleri av hyggliga lågliv som är kul att spendera ett par timmar tillsammans med. Även om jag aldrig vill se dem igen. Judd Apatow som står för regin verkar gå lite på autopilot. Kanske har han haft svårt att låta Pete Davidson stå på egna ben. Filmen vill hjälpa Scott att komma över sin depression, sin döda pappa och våga öppna sig för kärleken, men han spelar ofta biroll till sina stenade kompisar. Apatows förmåga att bygga romcoms med okonventionella familjer är väldokumenterad ("På Smällen" och "Funny People" hör till höjdpunkterna) men även sidohistorien med en medelålders romans gör att Scott nästan glöms bort i sin egen film.