Skådespelaren Jean Dujardin blev den första fransmannen att tilldelas en Oscar som bästa skådespelare, för sin insats i stumfilmen "The artist" (2011). I "Deerskin" är karisman djupt begravd och Dujardin är nästan oigenkännlig i rollen som Georges, en märklig gubbe som förvirrat irrar runt på landsbygden i de franska alperna. Denne är besatt av en fransig hjortskinnsjacka.
Georges hittar den speciella jackan via en annons och efter köpet tar han in på ett pensionat där han måste pantsätta sin vigselring. Hans exfru har spärrat alla konton. Georges övertygar traktens unga bartender Denise, (spelad av Adèle Haenel från "Porträtt av en kvinna i brand") att hjälpa honom med pengar och att redigera "filmen" han "jobbar med". Egentligen kör Georges bara runt med en daterad dv-kamera och filmar hur han stjäl lokalinvånarnas jackor. Syftet är att förverkliga en tvångstanke om att ingen annan utom Georges ska ha jacka på sig. Varför är oklart, men ungefär som Norman Bates med sin döda mamma i "Psycho" pratar Georges med sin jacka som om den vore levande.
Vad är det egentligen publiken får se? Det finns ingen spänning att tala om, snarare upplever man en mild nyfikenhet på vad "poängen" med den här udda berättelsen kan tänkas vara. Där finns en oberäknelighet som ändå uppehåller intresset. Mot slutet skiftar tonen och "Deerskin" förvandlas till en splatterkomedi – en vändning som mest känns apart.
Det är förvisso kul att det äntligen händer något, men det grova våldet är inte så komiskt som regissören Quentin Dupieux verkar tycka. Välspelad medelålderskris med ett antal filmvetenskapliga metalager insprängda kan säkert räcka för att "Deerskin" ska hitta en liten dedikerad fanskara. Premissen som kunnat skrämma skiten ur en midnattspublik är däremot bortkastad på putslustig surrealism. De karga miljöerna och Georges lynniga temperament har flera mörka kvaliteter som hade varit perfekta att utforska i en mer traditionell genrefilm, men som verkar ogrundade i "Deerskin".