Krigsfilm är en svår genre att förnya. Två exempel i färskt minne som lyckats är "1917" (2019) och "Dunkirk" (2017) som båda, på egna sätt, satsade allt på att simulera upplevelsen av krig så uppslukande som möjligt. Med all stress det innebär. "The outpost" kommer nära ett liknande tillstånd av okontrollerat kaos, med en andra halva stöpt i rent adrenalin som skildrar en fullskalig talibanattack mot en amerikansk utpost i Afghanistan 2009. Men krigets helvete är påtagligt redan innan dess. "The outpost" är baserad på en sann historia och skildrar livet i lägret utan skygglappar eller dömande blick. Det är klassisk hjärtlös machojargong och pennalism som svetsar samman brödraskapet, men den råa stämningen är uppblandad med mjuka ömhetsbevis. Inte minst en rörande scen när soldaterna ringer hem till sina familjer. "Ja baby jag har slutat röka, jag lovar", bedyrar en av dem samtidigt som han tar ett bloss.
Den lilla basen ligger nedsjunken i en dal omgiven av klippor och blir ständigt utsatt för mindre attacker. En idiot kan förstå att deras läge är strategiskt vansinne men ändå dyker nya befäl upp för att förlänga och försvåra deras uppdrag som ingen egentligen förstår syftet med. Orlando Bloom spelar kapten Benjamin Keating, som med viss framgång försöker övertyga de lokala afghanerna om att fred är vägen framåt. Men han dör ganska tidigt (trots att filmen marknadsförs med Bloom som dragplåster), och fredssamtalen verkar mest ha varit falska leenden. Tolken Muhammed varnar för det stora anfallet men ingen lyssnar på honom och tycker att han ropat varg för många gånger. Sedan smäller det, och med en imponerande realism fortsätter soldaterna att i viss mån skämta och bråka som gamla gifta par samtidigt som kulorna regnar över dem.
I likhet med filmer som "Jarhead" (2005) och serien "Generation kill" (2008) fångar "The Outpost" krigets falska löften och militärens dysfunktiontionella hierarki. Det går att invända mot att fienden mest skildras som vidskepliga och lögnaktiga, och mot slutet landar filmen lite för mycket i hyllningar av hjältemod och tapperhet. Vi träffar också en soldat med grav PTSD efter att allt är över. Traumat känns för äkta för att "The outpost" ska funka som pro-krigsfilm.