I inledningen av "The man who sold his skin", som är Tunisiens Oscarsbidrag och dessutom den första filmen i Oscarshistorien som är regisserad av en muslimsk kvinna, zoomar kameran in bakifrån på en man som dirigerar några medarbetare på ett galleri. Medarbetarna sätter upp en tavla. Motivet är en del av en tatuering och materialet är hud, människohud. Det är en ruggig start på filmen, som berättar historien om en man, Sam Ali, som alltså bokstavligen säljer sin hud.

Det handlar om en del av hans rygg, där den världsberömde konstnären Jeffrey (den belgiske skådespelaren Koen De Bouw i dramatisk kajal) tatuerar in ett stort Schengen-visa och refererar till sig själv som Mefistofeles. Därmed förvandlas Sam från en flykting från Syrien till en värdefull konstsnackis.

Det hela är en affärsuppgörelse av typen som inte går att motstå. Vem som är Faust i det här dramat är inte svårt att lista ut, och när Sam börjar ställas ut och senare säljs på auktioner blir det tydligt att det finns en baksida med det ytligt sett bekväma livet som artefakt.

Precis som i Kaouther Ben Hanias långfilmsdebut "Skönheten och odjuren" (2017), som är en kafkaartad skildring av en tunisisk kvinnas försök att få upprättelse efter en våldtäkt, är detta en stark film bildmässigt. Alla scener känns så genomarbetat filmiska och berättandet vilar tungt på kameraarbete, scenografi och rytmen i klippningen. För alla fans av tv-programmet "Dr Pimple Popper" finns också en rysäcklig visuell present. Sam får en finne på ryggen, mitt i konstverket, och blir skickad till en dermatolog för kläm-behandling i en oförglömlig scen.

Det faktum att Sam genom sin förvandling till konstverk blir till en vara och får en möjlighet att resa och röra sig över nationsgränserna, något som inte människor med flyktingstatus kan göra, är en av filmens poänger.

Men tyvärr zoomar filmen ut från den delen av historien och koncentrerar sig mer på relationen mellan Sam och hans stora kärlek Abeer, som räddar sig undan kriget genom att gifta sig med en annan man. Det är synd, det hade varit roligare att se något som tog vid där "The square" slutade och framför allt grävde djupare i de mekanismer som triggas inuti Sam. Filmen är ändå sevärd, som ett välkommet försök att skildra flyktingkrisen i en udda satirisk form.