Efter den erotiska thrillern "Basic instinct" (1992) var nederländaren Paul Verhoeven Hollywoods hetaste regissör. Detta förändrades snabbt med "Showgirls", hans explicit nakna skandalfilm om den unga dansaren Nomi Malone (Elizabeth Berkley) som blir dansare i Las Vegas. Nomi börjar knega på strippklubben och verkar naiv men manipulerar, knuffar och knullar sig fram tills hon blir stjärnan i en påkostad Vegas-show.
Både publik och kritiker missförstod filmens uppskruvade realism som överdrivet dramatisk. "Det var för verkligt" säger en missnöjd biobesökare i dokumentären "You don't Nomi", och sätter fingret på sin egen bristande förmåga att förstå filmen.
"You don't Nomi" lyfter problemet med att en (främst amerikansk) publik och kritikerkår inte kunde uppfatta Verhoevens samhällskritik när den var centrerad kring sex istället för våld. Det senare hade gett honom framgång med filmer som "Robocop", som kommenterade USA:s utveckling mot en polisstat. Med "Showgirls" riktade Verhoeven istället blicken mot lockelsen i yta, skönhet och den falska stjärnglansen som byggt myten om Las Vegas. Han instruerade specifikt Elizabeth Berkley, känd från "Pang i plugget", att spela oprovocerat aggressiv i alla lägen i linje med filmens maximalistiska estetik. Orättvist nog tolkades Berkleys prestation som dåligt skådespeleri och efter "Showgirls" dog hennes karriär.
Första halvan av "You don't Nomi" bjuder på en del smarta analyser, särskilt från Adam Nayman, författaren till boken "It doesn't suck: Showgirls" från 2014 som legat till grund för dokumentären. Han argumenterar övertygande för att "Showgirls" är ett mångbottnat visuellt konstverk och precis den "eleganta" film Verhoeven föreställt sig. Inte "så dålig att den är bra". "Camp"-responsen har nämligen gett filmen ett andra liv som lyteskomisk kultfilmsattraktion i queervärlden. Ett parti som får lite för mycket utrymme i en film som påstår sig handla om ett missförstått mästerverk.
En lyckad metadokumentär som "DePalma" lät regissören Brian DePalma förklara sin konstnärliga vision bakom sina ofta kontroversiella filmer. I "You don't Nomi" har ingen från originalproduktionen intervjuats. Istället tillåts ansiktslösa kritiker, ibland ryckta från dvd-filmens kommentarspår, lägga ut texten. Exempelvis om hur problematiskt det var att Verhoeven var en "vit medelålders man" och att Nomi inte var en uppbygglig rollperson. Andra halvan av "You don't Nomi" begår närmast kultursidespanings-jiu jitsu för att omvärdera "Showgirls" enligt samtidens normer. Synd på en smart idé.