För oss som följt Sir Vääs framfart på Skansen ter sig temat “djur på rymmen” just nu extra aktuellt. “Lyle lyle crocodile” bygger på en amerikansk barnbok från 1960-talet och handlar om en sjungande krokodil med scenskräck. Det är så kallad “live action-film” i musikalform, där själva huvudpersonen är dataanimerad.
Historien kretsar kring frågan: varför skulle inte en jättestor krokodil kunna bo hemma hos en barnfamilj i stället för på zoo? Det visar sig nämligen när familjen Primm flyttar in i ett gammalt radhus på Manhattan att det redan bebos av krokodilen Lyle, som köpts i en djuraffär av den excentriske Hector P Valenti (Javier Bardem).
I tron att han gjort ett spektakulärt fynd försöker Valenti forma Lyle till en lika fullfjädrad sång- och dansman som han själv, något som är dömt att misslyckas på grund av redan nämnda scenskräck. Hector P Valenti byts ut mot den trehövdade familjen med tioårige sonen Josh (Scoot McNairy) i spetsen. Josh deppar över flytten och upptäcker krokodilen, som inte bara erbjuder tröst och vänskap utan även utför storslagna musikalnummer med neonljus i bakgrunden.
I originaldubbningen är popstjärnan Shawn Mendes Lyles sångröst, i den svenska versionen är det Kim Cesarion, med en lika behagligt honungslen stämma. Musiken är filmens höjdpunkt och låtarna känns som att de kommer att klara sig bra på topplistorna om de får liv efter att denna lättsmälta musikal gjort sitt på biograferna. Konstigare är det att Cesarion inte ersätter Mendes i alla nummer, utan att några få låtar har behållits på engelska.
I slutet ingår en för amerikansk film obligatorisk rättegångsscen, där huvudfrågan om krokodiler verkligen får bo hemma hos vanligt folk prövas. Då börjar “Lyle lyle crocodile” gå på tomgång, men innan dess har den känts både småputtrigt mysig och väl förankrad i nutiden, komplett med en Tiktok-kopia till app där Josh hittar potentiella nya vänner.
Får man gissa så är detta ingen film som kommer att få en självklar plats på topplistan över de bästa familjefilmerna när man summerar 2020-talet, men det är en stunds musikaliskt och visuellt tidsfördriv – och det är inte krokodilskit.