Åtta unga c-kändisar i ett "Big brother"-liknande underhållningsprogram utgör ramen för svensk-kanadensiska skräckfilmen "Funhouse". Valter Skarsgård spelar Kasper Nordin, en före detta kändismake och realitystjärna som motvilligt går med på att delta i programmet "Funhouse" för att bättra på sitt rykte och sin nedgångna karriär. Prissumman på fem miljoner dollar har lockat de tävlande att skriva på ett tveksamt kontrakt och programmet sänds helt ocensurerat på webben, dygnet runt.

Särskilt roligt blir det dock inte för deltagarna då det efter den första utmaningen visar sig att förloraren blir mördad i stället för utröstad och utsläppt ur huset. De följande dagarna blir minst sagt en mardröm för deltagarna, och tittare över hela världen bevittnar lystet det makabra händelseförloppet. Utvecklingen påminner inte så lite om "Saw"-filmerna, men i stället för Jigsaw är det en blodtörstig miljardär som styr det dödliga spelet. Via en digital panda instruerar han de allt mer desperata deltagarna från stora skärmar i huset.

Filmen är finansierad av svenska skräckfilmsentusiaster och är faktiskt riktigt visuellt snygg trots avsaknaden av jättefinansiärer. Några av mordscenerna är dessutom välgjorda men ungefär där slutar det positiva med "Funhouse".

Filmen är oerhört förutsägbar, och den lilla twisten på slutet förtjänar knappt ens en gäspning. Skådespelarinsatserna, möjligtvis med undantag för Christopher Gerards skotske MMA-fighter Headstone, är på skolteater-nivå. Det skriks och gråts och flämtas så dåligt att man får hejda impulsen att ropa till skådespelarna att backa ut ur filmen, ta ett djupt andetag och göra om och göra rätt. Valter Skarsgård gör vad han kan men lyckas inte ge sin deprimerade dekiskändis trovärdighet.

Lägg dessutom till en fullkomligt osannolik kärlekshistoria samt en trött spaning om att folk gillar att se skit på internet. Ett hett tips är att leta upp Tobe Hoopers "The funhouse" från 1981 och se den i stället.