1970, långt innan Kanye West besökte Donald Trump, hälsade Elvis Presley på dåvarande president Nixon. Presley gav Nixon en Colt 45-pistol i present och visade sitt engagemang i Vita Husets anti-drog-kampanj (trots att Presley senare själv dog av en drogcocktail som kunde ha dödat en liten häst).
Händelsen har filmatiserats i "Elvis & Nixon" (2016), men är inte med i Baz Luhrmans hyllning, där den magnetiske Austin Butler spelar huvudrollen som lastbilsföraren från Mississippi vilken formades till legendarisk rockstjärna efter ett stort genombrott i mitten på 1950-talet.
Nixon-mötet finns inkluderat i en osläppt fyra-timmars-version men valet att klippa bort det är talande för Luhrmans idolporträtt av en omstridd artist, som även erbjöd sig att spionera på andra musiker för FBI.
"De kallar honom The King, men kung av vadå? Det är vår musik han spelar." Det sade Ray Charles om Elvis i en intervju 1994. Klippet från intervjun har blivit viralt igen 2022, och historien talar för att Presley knappast uppfann rock 'n' roll, men tack vare tajming, hudfärg, snygghet och talang för artisteri lyckades bli förgrundsfigur för tidens musikaliska anda.
"Elvis" ger en romantiserad bild av Presley som djupt inbäddad i Memphis bluesscen utan en tanke på hur artister som Little Richard eller Sister Rosetta Tharpe kände när deras musik och manér senare användes av Presley. Luhrman verkar däremot göra ett korrekt porträtt av Presleys vänskap med BB King, som försvarat Presley genom åren.
Luhrmans fokus är Elvis relation till den pengahungrige managern Tom Parker (Tom Hanks i fettmask) och dennes öga för Presleys kraftfulla sexualitet. Höftrullningarna gav honom smeknamnet "Elvis the pelvis" och fick vissa stater att försöka förbjuda Presleys konserter. De kaotiska live-ögonblicken blir stundtals magiska tack vare Austin Butlers fantastiska scennärvaro.
Presleys status som "The King" ska cementeras för eftervärlden, så Luhrman undviker mestadels även att visa Elvis fysiska förfall under åren då han gick upp i vikt och gick ned sig med piller.
Till skillnad från "The Great Gatsby" (2013) lyckas Baz Luhrman i "Elvis" med att inte tråka ut publiken. Det är lätt att bli åksjuk av berg-och-dalbane-åkningarna med fotot, men det bidrar till den drömska känslan av ett musikhistoriskt nöjesfält och gör att man tillfälligt glömmer historierevisionismen.