Det rosa sockersöta trollet Poppy är numera drottning av poptrollen och regerar genom sång och dans. Hon kickstartar den här uppföljarfesten med en slagkraftig omgång av "Trolls just want to have fun", som inte ens Cyndi Lauper skulle kunna motstå.
Men snart tornar problem upp sig i trollvärlden. Till sin stora förvåning får Poppy lära sig att det finns andra troll, som inte är lika bubbelgumsglada som hon och hennes gäng.
I själva verket finns det fem andra trollvärldar i krokarna och i dessa spelas helt andra musikgenrer. Till exempel countrytrollen som spelar så sorglig country att till och med deras tårar gråter.
Technotrollen festar under vattnet i en stark dj-kultur. Och funktrollen, de för upp frågan om kulturell appropriering på agendan när Poppy kommer och hälsar på. Har inte i själva verket popen snott en hel del av funken?
"Historien upprepar sig: popen har förstört allt", snäser drottning Barb vid ett speciellt laddat tillfälle. Drottning Barb? Ja, det är ledaren för de vildsinta hårdrockstrollen som är ute på ett apokalyptiskt korståg där syftet är att kolonisera alla de andra världarna och tvinga dem att spela hårdrock.
Drottning Barb skickar ut sina spaningstrupper: k-pop-trollen, reggaeton-trollen och joddlarna för att fånga in Poppy och det är ungefär när joddlarna gör entré som man släpper sargen och börjar nynna med på riktigt i den här balladen om de omaka trollen och deras kamp för musikalisk mångfald.
Storheten med "Trolls"-universum handlar om de små, humoristiska detaljerna och den anarkistiska animationen. Den lekfulla estetiken känns som hämtad ur en misshandlad pyssellåda på en förskola: här finns glitter, garnbitar och vildsinta korsstygn blandat med trasiga sockervaddsbitar och bortglömda kollage.
Någon superhit, som den första filmens "Can't stop this feeling", bjuds det inte på men Ludwig Göranssons originalmusik räcker långt för att skapa ett lyckat flow. Och den som inte blir på gott humör när trollen dansar till "Gangnam style" har nog hängt för mycket med sura hårdrockare.