Den ryske dokumentärfilmaren Viktor Kossakovskij har tio regler för hur man bör tänka som dokumentärfilmare. Den tionde går ut på att hugade ska strunta i hans regler och hitta på sina egna. Men det är inte fel att ta fasta på följande tips från coachen:

"Filma inte om du vill säga något. Då kan du skriva eller bara säga det. Filma bara om du vill visa något eller om du vill att folk ska få se något. Det gäller filmen som helhet men också varje enskild tagning."

"Gunda" är en fenomenal illustration av denna så filmiska programförklaring. Det är en mycket tjusig, poetisk svartvit film, som inte innehåller någon dialog, berättarröst eller Disneyfierade dramatiska bågar. Men här finns riktiga stjärnor – och dramatik uppstår, utan tvekan, i just varenda varsamma tagning.

Det börjar med att grisen Gunda får sina kultingar. De är många och de är krävande och herregud vilken process det är för henne att hålla ihop den stora kullen. Är Gunda en god mor? Absolut, men man får också ganska blandade känslor för denna köttiga jättemamma. Känslor är för övrigt något som frigörs i parti och minut när man tittar på den här filmen – och om någon tvivlar på att djur har känslor vore det definitivt utvecklande med ett biobesök.

Det är ingen slump att Hollywoods kanske mest kända vegan, Joaquin Phoenix, är exekutiv producent för filmen. Djuren är filmade i olika fristäder runt om i Europa och det politiska budskapet (om man så vill) blir tydligt när ett gäng skröpliga höns tar över blickfånget för en stund. De är uppenbart gamla burhöns som blir utsläppta i naturen, antagligen för första gången. Den enbenta hönan som oförtrutet tar sig an friheten är helt enkelt oförglömlig.

Att se de här varelserna genom Viktor Kossakovskijs nyfikna och respektfulla kamera är hjärtskärande, slutet är en thriller – men också nästan magiskt. Det känns som att man ser, verkligen ser, höns, grisar och kor för första gången. Det är förvånande starkt.