Just det, så här kan ju film också vara! Så här nära, varm, medryckande och okonstlad. Det känns bara så skönt att få konstatera det ibland.
När Shola, eller Rocks som hon kallas, kommer hem efter sin första skoldag efter sommarlovet är hennes mamma borta. Kvar finns bara ett kuvert med lite cash och en lapp där mamman förklarar att hon bara måste samla tankarna ett tag, och hon ber sin dotter som är så duktig att ta hand om sin lillebror.
Det här är inte första gången som mamman försvinner och precis som tidigare kommer hon nog hem efter några dagar. Det är i alla fall vad Rocks intalar både sig själv och sin omgivning. Hon är van vid att vara stark, hon har ju fått sitt smeknamn från att vara klippan i sitt kompisgäng. Men dagarna går, mamman lyser med sin frånvaro och pengarna i kuvertet tar slut. Rocks håller skenet uppe, men börjar krokna under det tunga ansvaret som knappast blir lättare av vuxenvärldens oförstånd.
Det här är en historia som är både hjärtskärande och hjärtvärmande samtidigt. Mycket tack vare ett gäng lysande skådespelare. Bukky Bakray är perfekt som den sköra klippan Rocks medan D'Angelou Osei Kissiedu övertygar som lillebror Emmanuel.
Ibland är det mer av ett ensembledrama som byggs av skådespelarna som gestaltar kompisgänget, med Bakray och Kosar Ali, som spelar bästisen Sumaya i centrum. Okej, jag känner inte en enda tonåring i östra London, men dialogen mellan de här skådespelarna känns ruggigt autentisk och vittnar om en lyhörd regi.
Ibland fastnar vi kanske lite för länge i just gängets tjötande och dansande på bekostnad av själva historien. Men det finns också en vardaglig poesi i hur filmen uppehåller sig vid detaljerna. De där internskämten, uttrycken och danserna ger på något sätt extra allmänmänsklighet till dramat. Visst, det här är till viss del en film om utanförskap i Storbritannien. Samtidigt har varenda person som varit tonåring så mycket att känna igen sig i.