I ett försök att försonas med sitt förflutna reser den kringflackande ensamvargen Sami (Ola Rapace) runt i Sverige med mardrömsminnen i huvudet. Han hamnar i ett litet samhälle där nästan ingen verkar vara lycklig, men personligen förälskar han sig i den vresiga Kim (Ida Engvoll). De båda kommer i kontakt med skurken Gubben (Donald Högberg) som driver den lilla ortens metamfetaminimperium, och för att klara skinnet dras Sami in i en härva av droghandel och våld med ödesdigra konsekvenser. När knarket börjar cirkulera på bygden utan Gubbens tillåtelse hamnar han i en farlig situation och måste försöka ta sig ur den med livet i behåll.

"Vitt skräp" skulle egentligen ha gått upp på biograferna 2015 men är av lite oklar anledning hela sex år försenad. Och det är ingen idé att linda in det: Filmen kunde gärna ha fått vänta sex år till. Eller faktiskt kanske ännu hellre i all evighet.

Det finns nämligen ingenting som räddar det här haveriet. Gedigna skådespelare som Rapace och Engvoll har inte en chans mot ett manus som är överlastat med klyschor och repliker som "Golare har inga polare" och "äh, det är luuuuuunch". Filmen utger sig för att ha ett hisnande tempo men glappen mellan replikerna är plågsamt långa och 80-talsfonden som ramar in handlingen tillför noll och intet. Nästan varenda relation och situation är fullkomligt otrovärdig och den enda ljuspunkten i detta bottennapp är Dakota Trancher Williams insats som Kims tonårsson Omar. Hans skådespelarinsats innebär några välbehövliga pauser från skämskudden.

Att "Vitt skräp" vill vara en svensk version av Quentin Tarantinos actionklassiker "Pulp fiction" är tydligt, men resultatet är mer likt ett examensarbete från valfritt mediegymnasium. Och visst är det talande att det absolut roligaste med den här filmen – som även utger sig för att vara en komedi – är att produktionen polisanmäldes för att ha glömt kvar små genomskinliga påsar med vitt mjöl efter inspelningen i Borlänge?