Filmrecension: Religion och disco i vagt drama

Från Nora i "Skam" till den krisande Mirjam i "Disco". Den norska stjärnan Josefine Frida lyser fortsatt starkt i det här dramat om tro och tvivel – som är vackert sorgset men onödigt vagt.

Den kristna Mirjam (Josefine Frida) hamnar i en livskris i "Disco". Pressbild.

Den kristna Mirjam (Josefine Frida) hamnar i en livskris i "Disco". Pressbild.

Foto: Draken film

Film2020-09-30 16:10

Mirjam är en på ytan lyckad toppgymnast som tävlar i disco. Hennes familj är fast förankrad i en frikyrklig församling som kallas Friheten där det predikas "gladkristendom" till poppiga toner.

Trots att Mirjam har hela garderoben full av pokaler och får pepptalk i stil med "du har fått alla korten, du ska bara spela dem rätt" så är det ändå något som är fel. Mirjam är allt annat än glad, tvärtom verkar hon djupt deprimerad. Yta och djup och det där vakuumet som lätt uppstår där emellan är ett genomgående tema i filmen, och Mirjam får allt svårare att navigera.

I hemmet är det styvpappan Per, som även är en av Frihetens glada pastorer, som styr, på ett inte särskilt glatt sätt. Mamman framstår som lätt kuvad och till Mirjams frustration vägrar hon att berätta om hennes frånvarande biologiska pappa.

Att ta steget till en ännu mer extrem kristen församling blir inte stort och i slutet av filmen hamnar Mirjam på ett slags "Jesus camp".

Obehaget byggs upp långsamt men det blir ändå förvånande svårt att få en riktig kontakt med den vilsna Mirjam och det trots att den karismatiska huvudrollsinnehavaren Josefine Frida är i bild i stort sett hela tiden.

Det är kanske orättvist men det ligger nära tillhands att jämföra med "Skam", den tonsäkra succéserien som Josefine Frida slog igenom i och där engagemanget för exakt alla var stort från start. Hennes Nora såg på ytan ut att ha allt men hade också en kamp att föra på själslig nivå.

Den här filmen bygger mer på abstrakta känslolägen och vackra bilder och presenterar ingen färdig lösning på Mirjams existentiella kval. Hon tvivlar och söker en Gud som inte tycks svara och mår så uppenbart dåligt att det känns som en provokation när hennes mamma föreslår att de ska be tillsammans men inte en enda gång frågar hur det står till, egentligen.

Visst finns det kritik mot en viss typ av frikyrkliga församlingar i "Disco" men mest av allt behandlar den brist på närhet och kommunikation, som kan uppstå i alla typer av miljöer. Det finns en stark ansats men mot slutet önskar man att filmen hade varit lite mindre vag.

Fakta: Disco

Genre: Drama

Premiär: 2 oktober 2020

I rollerna: Josefine Frida, Nicolai Cleve Broch, Andreas Preus Efskin med flera

Regi: Jorunn Myklebust Syversen

Speltid: 1 timme 34 minuter

Åldersgräns: 15 år

Betyg: + + +

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om