För den växande kvinnorörelsen 1970 var skönhetstävlingen Miss World ett rött skynke. Samhället i stort kallade tillställningen för något "harmlöst och kul". Men leende kvinnor i bikini och högklackat som presenteras med sina midjemått började också ses som något som provocerande.
Sally (Keira Knightley) får uppleva patriarkatet på ett subtilt sätt när hon möter motstånd på universitetet. Jo (Jessie Buckley) och ett gäng mer oborstade kvinnor försöker inte ens inordna sig i det rådande systemet, utan protesterar vilt utanför. Deras vägar korsas när det drar ihop sig till Miss World-final, vilken de bestämmer sig för att sabotera.
”Misbehaviour” är en ambitiös film på så vis att den verkligen försöker nyansera och problematisera. De kvinnor som deltar i tävlingen vill nämligen inte nödvändigtvis bli ”frigjorda”, tvärtom. De ser tävlingen som en stor möjlighet att ta sig fram i livet, i alla fall de som kommer från enklare förhållanden. När Fröken Sverige klagar under repetitionerna poängterar Fröken Grenada att kollegan måste ha ett ganska gott liv om hon tycker att ”det här är att bli illa behandlad”.
För Fröken Grenada och Fröken Africa South är tävlingen av än större betydelse. Som svarta tävlanden bidrar de till en historisk chans att vidga synen på skönhet. Till saken hör att Sydafrika, hårt präglat av apartheid, skickade två deltagare till tävlingen 1970, en vit och en svart.
Intersektionalitet, klass, sexism, rasism, komedi, drama – som sagt, det är en ambitiös film där mycket ska få plats och på ett sätt är det också väldigt befriande att filmskaparna inte nöjt sig med ett spår. Även om filmen möjligen hade känts starkare då.
Det är visserligen kul att se Keira Knightley och Jessie Buckley sabotera tv-sändningen, där Bob Hope (Greg Kinnear i näsprotes) framstår som alldeles otroligt grisig. Men delarna blir bara stundtals till något större och riktigt berörande.
”Misbehaviour” framstår mest som en hyllning till andra vågens feministiska pionjärer och det är väl inget fel med det. Och nog går det att fundera över vad arvet i just den här frågan har lett till 2020, för trots rättigheter och inflytande så har väl fokus på kvinnors utseende och kroppar paradoxalt nog aldrig varit större?