Den fattige indiske pojken Samay har en arg pappa som hatar film men en dag tar denne ändå med grabben till en nedgången biograf för att se ett religiöst epos. Samay inser direkt att han hör hemma i mörkret med de dansande bilderna och han börjar snart ta tåget tillbaka så ofta han kan. Ett beteende som hans pappa belönar med käppen. Den fyrkantige fadern, som säljer te till förbipasserande tågresenärer, tycker att film är blasfemiskt och dekadent.

Det är en något förutsägbar och välbekant premiss som förebådar att den hårda pappan mot slutet kommer att mjukna inför sonens intressen. Det gäller att vara beredd på det, och vissa andra klyschor, innan du tar dig an "Filmtjuven".

Samay fortsätter att smyga till biografen och blir utslängd eftersom han inte har betalat biljetten. Han lyckas göra en deal med den snälle biografmaskinisten som låter Samay se på hur mycket film han vill, i utbyte mot matsäcken som hans mamma har packat med.

Det hela utvecklas till en storebrorsrelation där maskinisten lär Samay om filmremsor och klippteknik, och snart blir pojken så inspirerad att han börjar stjäla filmrullar och tillsammans med sina vänner försöker bygga en egen biograf ute i en spökstad med övergivna hus. Vackra scener visar hur ungarna försöker fånga ljuset med speglar och bygger primitiva projektorer med en upptäckarglädje som är genuint rörande. Men det är en farlig lek som snart lockar till sig polisen.

"Filmtjuven" för tankarna till andra cineastskildringar som "Cinema Paradiso" (1988) och "Be kind rewind" (2008) med en typ av knarrigt konservativ romantik kring analog filmteknik. I "Filmtjuven" går det att motivera med att filmen utspelas 2010 och att den lågutvecklade lilla indiska byn inte har tillgång till digitala projektorer.

Det är en ofta hjärtevärmande och fint spelad feelgood-historia, men den får tyvärr filmkonstens tillstånd att kännas mossigare än nödvändigt.