Efter att Patricio Galvez dotter Amanda konverterat till islam gick radikaliseringen snabbt. I hemlighet gifte hon sig med den ökände IS-terroristen Michael Skråmo och 2014 följde hon med honom till krigets Syrien. När kalifatet rasar samman fem år senare dödas de båda, men deras sju små barn överlever och placeras i mardrömslägret al-Hol. I lägret är förhållandena fasansfulla och barnen är i allt sämre skick.

Hemma i Sverige blir barnens morfar Patricio allt mer desperat. Han vädjar om hjälp från regeringen, men ingen vill ta i frågan om alla de barn som svenska IS-medlemmar lämnat efter sig. För Patricio finns det bara en sak att göra – han måste resa till Syrien för att hämta hem sina barnbarn vid liv.

Att följa Patricios resa genom Gorki Glaser-Müllers kamera är näst intill outhärdligt. Vetskapen om barnens trauma gör ont nog, och att tusentals barn fortfarande är kvar i al-Hol är svårt att ta in. När en kamera smugglas in i lägret tvingas jag hålla kvar blicken trots att hela mitt väsen vill blunda. Det man ser borde inte få finnas.

Patricio Galvez kunde inte rädda sin dotter och hans enda sätt att leva med sorgen är att rädda sina barnbarn. Hans mjuka, vänliga och alltmer desperata person står i bjärt kontrast mot myndigheternas flathet och det farliga uppdrag han ger sig själv. Och när han fyller hotellets minibar med bröstmjölksersättning, vätskeersättning och diarrémedicin blir det plågsamt tydligt vad det är han kämpar för.

Men filmen är också en smärtsam påminnelse om hur människor placerar skulden där den inte hör hemma. Patricio översköljs av hat för sin kamp för att barnen ska få komma till Sverige, och han försöker gång på gång förklara: "Det handlar inte längre om två terrorister som åkte i väg, nu handlar det om sju små oskyldiga barn som liksom alla andra barn är fast där."

Det är ingen hemlighet att Patricio lyckas: Han får ut barnen. Deras ansikten pixlas filmen igenom, men deras hjärtskärande små kroppar, röster, rörelser och gråt efter mamma är omöjliga att värja sig från. Och även om just de här sju får en chans att leva sitt liv känns slutet inte bara lyckligt. Hur ska de kunna någonsin bearbeta vad de varit med om?

Det är kanske en vag förhoppning att just de som nedsättande hävdar att "IS-barn" inte är lika mycket värda som andra barn kommer att se "Children of the enemy". Men om de gör det och har barnbarn så garanterar jag att de hade känt att de hade agerat precis som Patricio Galvez.