Men vad håller hon på med? Frågan bubblar ideligen upp när man funderar över vad den unga kvinnan, utan namn, egentligen pysslar med i "Inland".
Filmen börjar med att hon ska flytta med sin kille till hans hemby i Norrlands inland. Vännerna i Stockholm verkar frågande men vår protagonist har fattat sitt beslut.
Hon packar alla sina grejer och lastar pojkvännens bil full. Men innan de har nått fram till byn så har förhållandet tagit slut. Det naturliga hade väl varit att hoppa på första bästa tåg hem. Men icke.
"Jag har gjort mitt val och nu lever jag med det tills nästa val. Och något sådant är jag inte redo för just nu".
Med de orden inleds filmen och riktningslöshet är väl vad som tydligast definierar den här tjejen. Omgivningen ser till att hon tar körkort och får lite möbler till sitt deppiga hyresrum. Den omtänksamma kollegan Lena (Eva Melander) i mataffären ger henne till och med en jacka som passar de stränga temperaturerna.
Så vad ägnar hon sig åt då? Det är oklart, som sagt. Men hon mår inte bra och filmen leker med hennes sinnestämning på ett sätt som i sina bästa stunder påminner om Polanskis mardrömslika otydlighet i "Repulsion". Irma von Platen skildrar skickligt en passiv person som inte gör någonting stärkande eller utvecklande med den självpåtagna ensamheten.
Hon äter mest plockgodis. Oerhörda mängder sötsaker konsumeras i filmen överlag. Eller "karra", som man säger på orten.
Precis när man börjar misstänka att detta är ett moraliserande drama om sockermissbruk tar Jon Blåhed sats och skakar om. För precis som de dvd-boxar med "Morden i Midsomer" som tjejen sträckkollar på är fulla av mystik så rymmer även den här filmen en gåta, av aningen mer subtil sort. Det finns en hemlighet djupt där inne och den får man pussla ihop – alltså, vad gör hon? – själv.
Det är stiligt gjort, även om filmen förmodligen hade tjänat på att skruvas mer åt rysar än drama-hållet. Men "Inland" är en spännande debutfilm och det ska bli kul att se vad Jon Blåhed gör framöver.