Precis när man börjar zoona ut så slår regissören Mohammad Rasoulof till. Vi har fått följa en mycket vardaglig skildring av en familjefars biltur runt stan. Han hämtar upp sin fru, åker till banken, plockar upp lilla dottern utanför skolan, det handlas och hans gamla mamma får ett besök. Kvällen avslutas med pizza innan han hjälper sin fru att färga håret – och man börjar som sagt verkligen fundera över vart skildringen av ett till synes lugnt och hyfsat gott liv ska leda.
Då avslöjar Rasoulof sin poäng och det blir känslomässigt brutalt. Effekten blir tydligast i den första av de fyra episoderna i "There is no evil", som är uppbyggda på liknande chockeffekts-vis och skildrar fyra iranska mäns förhållande till dödstraffet.
Har man ett dödsstraff så måste ju en struktur kring detta byggas upp. Hur hanterar man att vara en del av den strukturen? Var börjar och slutar det personliga ansvaret, var föds ondskan – egentligen? En del biter kanske ihop och gör det som krävs. Andra vägrar. I båda fallen får det konsekvenser.
Filmen vann Guldbjörnen i Berlin i vintras och är som helhet en stark berättelse, som visar olika delar av det iranska samhället, både vackra och fula miljöer. Vi får se hur en ung mans planer på att fria till sin älskade går om intet, hur en man flyr från sin militärtjänstgöring och hur en ung brorsdotter flyger in från Berlin för att hälsa på sin farbror och faster på landsbygden.
I "There is no evil" tecknas en sorgset melankolisk bild av människor som alla försöker vara goda i en totalitär stat. Även om man på ett plan kan läsa filmen som en appell för uppror och ett fritt val, blir det ändå svårt att urskilja några vinnare.
Regissören Mohammad Rasoulof har själv betalat ett högt pris för sin uppstudsiga filmografi. I likhet med landsmannen Jafar Panahi, har han haft stora rättsliga problem i Iran och blev tidigare i år dömd till ett års fängelse och två års yrkesförbud för "propaganda mot systemet" i sina filmer, något han har överklagat.