Familjen Andersson behöver knappast någon presentation. Sedan 1983 har familjen, med mellanstadieeleven Sune i spetsen, dykt upp i radio, böcker, tv, julkalendrar och filmer. Att de ursprungliga skaparna Anders Jacobsson och Sören Olsson lät Sveriges vanligaste efternamn pryda hushållet lär knappast vara en slump – Karin och Rudolf med barn är mer Svensson än "Svensson, Svensson".

I den sista delen av den nya "Sune"-trilogin fortsätter igenkänningsfesten och den här gången är det midsommar som hamnar under lupp. Flickvännen Sophie (Lily Wahlsteen) gör slut med Sune (Elis Gerdt) några dagar före högtiden och katastrofen är ett faktum – nu måste han ta in det tunga artilleriet, bestående av lillebror Håkan och några väl valda romantiska komedier, för att vinna henne tillbaka. Samtidigt skapar Sunes uppbrott svallvågor i hela familjen Andersson och missförstånden hopar sig.

De snart 40 år gamla fiktiva figurerna har i den senaste trilogin fått sig en uppfräschning anpassad till samtiden – och vad är mer 20-tal än att Sune nu måste göra upp med sitt största karaktärsdrag – tjejtjusandet?

Stundvis blir det lite väl mycket – men handlingen håller sig hela tiden på rätt sida om gränsen till överdrivet. En trygg, stabil och lättuggad leverans i genren vad-tokigt-det-kan-bli-på-familjesemestrar. Skämten flyger åt alla håll – högt, lågt och ibland lite ovanför barnens huvuden. En starkt lysande stjärna är Sissela Benn, som med sin skickliga komiska tajmning spelar mamma Karin.

Familjen Anderssons vardagsäventyr brukar bli populära. På vissa håll har den blonde mellanstadieeleven kallats för "svensk films ständige räddare", på grund av sin förmåga att locka publik till vita duken i en annars krisande svensk filmbransch.

"Sune – Uppdrag: Midsommar" har premiär strax efter biografernas kanske största kris hittills, när Sverige till slut börjar öppna upp efter pandemin. Även den här gången har Karl-Sune-Rudolf-Andersson potential att tjusa barnfamiljerna till att öppna plånboken.