Vi befinner oss i en guldålder för sex på film och tv. Tack vare att många produktioner numera tar hjälp av den nya yrkesgruppen intimitetskoordinatorer (personer som hjälper till att koreografera och göra sexscenerna både meningsfulla och trygga för skådespelarna) har sex kunnat skildras på nya och mer mångbottnade sätt i serier som ”Sex education” och ”Normala människor”.
När jag träffade den svenska intimitetskoordinatorn Malin B Erikson förklarade hon att hennes arbete nästan alltid innebär att sexscenerna blir ett uttryck för rollfigurernas inre liv, snarare än en uppvisning för betraktaren: ”Vi jobbar inte med porrfilm, vi jobbar med att berätta en historia.”
Men den insikten har inte landat hos alla. När jag ser uppföljaren till det erotiska kärleksdramat ”After” från 2019 känns det ganska ofta som att jag tittar på porr. Inte för att filmen är mer sexuellt explicit än till exempel ”Normala människor”, men för att den så uppenbart är ute efter att hetsa upp publiken – på bekostnad av precis allting annat.
I ”After we collided” möter vi återigen Tessa och Hardin, oskulden i pastellbyxdress och slyngeln i skinnjacka som fick ihop det under hennes första år på college. Fast nu är Tessa ingen oskuld längre, och Hardin lever med konsekvenserna av att ha sabbat deras förhållande med lögner och utbrott.
Filmen följer den struliga fram-och-tillbaka-relationen, det är fullt ställ hela tiden och både Josephine Langford och Hero Fiennes Tiffin skriker fram merparten av sina repliker. När de inte har sex förstås, på hotellrum, i duschen och på kontoret (Tessa försöker göra karriär i förlagsvärlden, men den aspekten av henne är filmen inte så intresserad av).
Berättelsen saknar all logik, sexet förväntas räcka som skäl för att vi ska heja på Tessa och Hardin som par. Men de blir aldrig mer än grällt målade pappersfigurer, hon med sin nya ”vuxna” framtoning (som utgår från klyschan att kvinnor förändras i grunden när de blir sexuellt aktiva) och han som romantiskt deklarerar att han ”ska försöka” att inte vara en skitstövel.
Den enda ljuspunkten är brittiska skådespelerskan Louise Lombard (känd från ”Huset Elliot”) som tillför lite välbehövlig värme och energi i rollen som Hardins mamma. Men hon kan omöjligt rädda filmen: ett trashigt pekoral som bara en förhärdad fluktare kan uppskatta.