Montana, 1925. De två bröderna Phil och George Burbank (Benedict Cumberbatch och Jesse Plemons) sköter om familjens boskapsranch tillsammans med ett dussin råbarkade män. Phil är lortig, barsk och handlingskraftig, han åtnjuter hjälpredornas beundran. George å andra sidan verkar mest ha tankarna på annat håll där han rider vid sidan om, iklädd fläckfria kläder.
Den växande sprickan mellan bröderna blottläggs när de driver sin enorma bostadshjord över landskapet och stannar för mat och vila på ett värdshus. Där jobbar Rose (Kirsten Dunst) och hennes son Peter (Kodi Smit-McPhee), en tunn och känslig pojke vars blotta uppsyn väcker avsky i machomannen Phil.
När George ber om Roses hand, och tycks mer intresserad av att klättra på societetsstegen än att flå kor, ser hans bror det som en skymf ‒ och när mor och son sedan flyttar in på ranchen hotar allas tillvaro att omkullkastas.
Att avslöja mer om handlingen i Jane Campions återkomst till långfilmsformatet efter drygt ett decennium är att göra tittaren en otjänst. Radioheadmedlemmen Jonny Greenwoods dissonanta stråkmusik sätter stämningen från första bildrutan, och signalerar att det vilar någonting oförlöst under ytan som när som helst riskerar att brisera. Jane Campion har lyckats skapa en levande värld där rollfigurernas konfliktladdade förflutna är något som bara de själva känner till. Det outtalade återstår att pussla ihop med hjälp av de få ledtrådar som bjuds i dialogen.
Med hjälp av fotografen Ari Wegner ställer Campion de fantastiska Västernvidderna, naturligt ljussatta i de vidaste av vinklar (Nya Zeeland vikarierar för Montana med den äran), i kontrast med det mänskliga dramat. Trots att Rose och Peter bokstavligt talat är omgivna av ändlösheten, och teoretiskt sett skulle kunna fly åt vilket håll som helst, så finner de sig motvilligt i omloppsbana kring Phil, ett svart hål i mänsklig skepnad som hotar att sluka dem levande.
Som i en tryckkokare skruvas stämningen upp. Plemons och Cumberbatch pressar ut kärva ord genom spända käkar, Greenwood skrapar allt ivrigare på hartsfiolen, stundtals är det svårt att komma ihåg att andas.