Vi får följa filminspelningen via en monitor, i ett tält vid sidan av det nya "Tillsammans"-huset i Trädet, norr om Ulricehamn.

Cecilia Frodes rollfigur Signe tycker sig känna mögellukt i huset och vill lämna återträffen med det gamla kollektivet. I bakgrunden snurrar en skiva med en tysk språkkurs som någon hittat.

Tagningen får rulla på. Mycket av dialogen är improviserad.

– Vi arbetar ofta på det sättet, att vi gör långa, långa sjok och så blir det alldeles för långt och så får man efteråt klippa bort det som blev över, förklarar Lukas Moodysson.

Dramakomedin "Tillsammans", om livet i ett kollektiv 1975, gjorde stor succé när den gick upp på bio 2000, två år efter Moodyssons genombrott med "Fucking Åmål".

Egentligen är han dock inte mycket för uppföljare. Eller pressträffar mitt under filmarbetet, för den delen.

Den här gången har han dock gjort undantag i båda fallen.

"Bra idé?"

I "Tillsammans" flyr Elisabeth (Lisa Lindgren) till kollektivboendet för att komma undan sin alkoholiserade man (Michael Nyqvist). Där bor redan bland andra hennes bror Göran (Gustaf Hammarsten), som behandlas illa av sin flickvän och är för snäll för att säga emot när hon vill ha ett öppet förhållande.

"Tillsammans 99" utspelar sig 24 år senare, då bara Göran och Klasse (Shanti Roney) bor kvar tillsammans. De kallar sig för "världens minsta kollektiv" och känner sig lite ensamma när tanken på en återträff föds.

I verkligheten har det gått nästan lika lång tid sedan den första filmen spelades in.

Även det är ganska ovanligt konstaterar Lukas Moodysson, som länge värjde sig mot att göra en uppföljare.

– Den största fallgropen är att det är lite töntigt att göra uppföljare överhuvudtaget, säger han.

– Det ingår lite i projektet. Det handlar ju lite grann om, är det verkligen är en bra idé att göra en återträff? Det är samma fråga med filmen, är det verkligen en bra idé att göra en uppföljare?

Blandade känslor

Det är till stor del samma skådespelare i "Tillsammans 99" som i den första filmen. Bland annat återvänder Gustaf Hammarsten som den genomsnälla – rent av mesiga – Göran.

Det var en stämpel som han fick jobba lite för att tvätta bort.

– Väldigt många manus jag fick började med en ensam man, lite rädd, som inte ens vågade se sig i spegeln, säger Gustaf Hammarsten.

– Så det är klart, jag höll på i kanske tio år med att försöka få göra lite andra roller, men det tycker jag ändå att jag lyckades med. Fast nu blir det kanske tio år till.

Även han tvekade – en kort stund – kring det här med en uppföljare till succén.

– Jag tänkte att "Va fan. Ska vi göra det här?" Det var blandade känslor, det kan ju bara bli dåligt. Men så läste jag manus, säger han.

– Någon annan som var negativ till att göra filmen? skämtar Lukas Moodysson.

"Äntligen"!

Lukas Moodysson berättar att han länge – i fem, tio, femton år – kände sig rätt ointresserad av hur det hade gått för de boende i kollektivet. Men till slut hade det gått tillräckligt lång tid för att nyfikenheten skulle väckas.

Det har samtidigt blivit ett tillfälle att fundera över vad som hänt i det egna livet, konstaterar han. Cecilia Frode håller med.

– Precis den resan som karaktärerna gör i filmen gör man ju själv när man träffar kollegorna igen. Många av oss är ju 50 och uppåt nu, då går man själv igenom det som karaktärerna i filmen gör, säger hon.

Pressträffen är slut. Nästan.

På frågan om det finns något att tillägga tar Olle Sarri, som spelar den politiske idealisten Erik, sista ordet.

– Jag är partisk, men töntigt med uppföljare? Den här är välmotiverad.