"Det känns som en dröm. Eller en film", säger Greta Thunberg om sitt liv i inledningen av dokumentärfilmen som bär hennes namn. Fast, lägger hon till, en dålig film för den skulle inte vara så trovärdig.

Visst finns det något mot-alla-odds-filmiskt över berättelsen om den okända tonåringen i flätor som sätter sig utanför riksdagen och skolstrejkar för klimatet – för att ett år senare vara en global symbol för ung klimatkamp, tala i FN, träffa världsledare och bli twittermobbad av USA:s president.

Men alltihop är som bekant sant. Och det framstår som livets bästa chansning för filmaren Nathan Grossman att han drog till Riksgatan och letade reda på den där unga klimataktivisten som han hade fått tips om.

– Jag visste inte exakt hur hon såg ut men såg en liten tjej som satt mot stenfasaden. Jag gick fram och presenterade mig och frågade om det var ok att jag filmade henne, noga med att förklara att hon inte fick bli ledsen om jag kände att det räckte efter kanske en halv dag.

Så blev det förstås inte. "Greta" har visats vid filmfestivalen i Venedig, sålts till många länder och nämns som en möjlig kandidat till en dokumentärfilms-Oscar. Och under resans gång fick Nathan Grossman och hans kamera hänga med i tågkupéer och i baksätet på familjen Thunbergs elbil, fullastad med pasta, bönor och ett våffeljärn. Klimatmötet i polska Katowice avverkas, liksom Paris för ett möte med bland andra president Macron.

I filmen skildras inte minst den två veckor långa seglatsen över Atlanten.

– Då var jag livrädd, i det fallet var det Greta och kaptenen som fick lugna ner mig och trösta.

Några av filmens mest känsloladdade scener utspelas på just den där båtresan till New York. Greta Thunberg verkar få nog av allt, vinden, vattnet, och den stora ansvarskänslan som hon uppenbart känner. Hon gråter och längtar hem.

– Jag har fått frågan i intervjuer: "hur var det att filma den här ikonen"? För mig är hon inte en ikon. För mig är hon en tredimensionell människa, och i filmen vill jag visa hur det här galna året var för henne, säger Nathan Grossman.

TT: Hur skulle du beskriva Greta?

– Som en vanlig tonåring som har väldigt speciell blick på klimatfrågan. Hon är intelligent och envis och tack vare de egenskaperna också väldigt charmig och rolig, det har vi nästan glömt bort, säger Nathan Grossman och fortsätter:

– Medierna har för att förenkla ofta skildrat henne som en "tokilsken ungdom". I filmen får man se de här charmiga och roliga sidorna, som vi kanske inte har sett.

TT: Det finns konspirationsteorier om "krafterna bakom Greta". Har du sett något av det i ditt arbete?

– Nej, Greta och hela Fridays For Future är en gräsrotsrörelse. Jag har varit fascinerad av hur småskaligt det faktiskt är, kontra hur stort genomslag de får. De enorma ekonomiska intressena finns ju hos dem som attackerar och förlöjligar henne och rörelsen. Det har gjort mig bedrövad att se hur vuxna människor lägger så mycket energi på det, i stället för att prata om sakfrågorna.