Den 11 september är det 40 år sedan Galenskaparna och After Shave hade premiär på "Skruven är lös", deras första revy tillsammans. Den 9 september i år är det biopremiär för dokumentären "Det ska va gôtt å leva", som skildrar fyra årtionden av svensk underhållningshistoria – men också blottar oväntade konflikter i gänget bakom klassiker som "Macken", "En himla många program" och "Stinsen brinner".
Regissören Anna Hammarén berättar att filmskaparna har repat lite på den glada ytan för att hitta konflikter.
– Det finns inte jättemycket, men då vill man ändå prata om det som eventuellt har funnits.
Claes Eriksson var den erfarne manusförfattaren i starten och har varit den kreativa motorn under hela perioden. Det är från hans penna nästan hela den strida strömmen av underhållningsklassiker har kommit.
För dominant
I dokumentären antyder flera av kamraterna i gruppen att Claes Eriksson har varit för dominant och bestämt för mycket.
– När jag hör de andra säga det i filmen låter det som att jag har legat som en våt filt över all kreativitet. Men det kanske var bra. Vi kanske får göra en dokumentär till där jag får säga att det inte har varit så, i min värld, säger Claes Eriksson med ett leende.
I filmen pratar bland annat Knut Agnred om att de oftast har gått med på Claes Erikssons strida ström av förslag på revyer, filmer och tv-serier för att de varit konflikträdda.
– Samtidigt har de sagt nej ibland, kontrar Claes Eriksson nu. 2005–06 presenterar jag en ny revy som de säger blankt nej till. De vill fortsätta med en krogshow, så jag får göra en soloföreställning i stället.
Sedan snart 20 år har gänget dessutom börjat arbeta i olika konstellationer, där After Shave och Anders Eriksson bland annat har gjort krogshower, utan Claes Eriksson.
En annan konflikt handlar om kvinnorollerna. I dokumentären är Kerstin Granlund kritisk till att bara ha fått spela roller som dotter, mor, fru och älskarinna genom åren. Sedan 2004 medverkar hon inte längre på scenen med Galenskaparna och After Shave.
Claes Eriksson säger att han blev förvånad när han hörde henne säga så i filmen.
– Jag tycker att hon har fått en huvudroll här och var. Det är väl lite orättvist i alla fall. Det finns en stor roll i (filmen) "Monopol", där är hon inte är mamma, dotter eller älskarinna. Där är hon en egen stark kvinna och den är jättestor den rollen. Det finns flera såna exempel.
Han fortsätter:
– Jag har ansträngt mig genom åren. Fast jag är inte kvinna så jag kanske inte har träffat rätt.
Uppgiven
Ett annat spänningsområde är politiken. Claes Eriksson har sedan allra första början skjutit giftpilar mot företeelser i samtiden han har ogillat. På 80-talet stod börsklipparna och vapenexporten i skottgluggen. Senare har Eriksson gett sig på kommersiell tv och privatiseringen av välfärden.
Men de politiska texterna har inte alltid gått hem hos de övriga i gruppen. Återigen har kamraterna undvikit konflikt och spelat med, säger de i filmen.
– Ja, det har jag förstått nu när jag såg dokumentären att det har skapat mer problem än jag har trott. De har haft kamrater som tyckt att de varit för mycket politik, vilket orsakat dem problem.
Redan för 30 år sedan gisslade Galenskaparna och After Shave högerpopulismen, då i form av partiet Ny Deodorant i dansbandsoperan som inleder revyn "Grisen i säcken".
Rimligtvis borde Claes Eriksson vara laddad till tänderna för att ta sig an SD, som står på tröskeln till större inflytande än någonsin tidigare.
– Det skulle man ju tycka. Men vad som då talar emot det är att jag ju tycker att hela samhällsutvecklingen gått i rakt motsatt riktning mot vad jag hade önskat. Då har jag ändå fått en enorm plattform att verka och föra fram mina synpunkter – och vi har 20 procent sverigedemokrater. Det är var femte människa, det tycker jag är hemskt.
– Man känner en liten tråkig uppgivenhet… Det hjälpte inte.
Galenskaparna och After Shave firar sitt jubileum med en pratshow på Lorensbergsteatern i Göteborg 9–11 september, som även strömmas online. Vad händer sedan?
– Det står skrivet i stjärnorna. Jag vet inte. Just nu har vi inget gemensamt projekt, säger Claes Eriksson, 72.
TT: Hur är det med kreativiteten? Börjar den ta slut?
– Det var en väldigt bra fråga. Jag kan vittna om att det börjar ta slut. Cisternen är tom och man går nere på botten och letar efter små korn.
