Det är måndag morgon, och KonstAB-gänget har precis upptäckt att de inte har tillgång till "pop-up-lokalen" mitt i Stockholm som har de hyrt för att sälja biljetter förrän på fredag. Så nu står göteborgarna mitt i snöyran på Stureplan utan att veta vad de ska göra av en hyrlastbil full med bråte – bland annat en nytillverkad och blytung fasadskylt med meterhöga bokstäver.

Samtidigt verkar de ganska obrydda över situationen.

– Att bära och köra grejer fram och tillbaka är 90 procent av vad vi gör, förklarar Filip Aladdin.

Det där ständiga baxandet har i alla fall resulterat i "Vernissage hos Gud" – en trippig thriller i konstskolemiljö där kommersialismens mörka krafter hotar att utplåna den fria konsten och hela människans skaparglädje. Udden riktas tydligt mot kommersen i konstvärlden. Mot företagssamarbeten, "kreativ" reklam och allt som Jeff Koons representerar.

"Antifascism"

En sorts proggighet som kan kännas lite omodern i dagens klimat, eller?

– Men när blev det coolt att sälja ut? Det där är så jävla konstigt. Jag tänker att vi bara försvarar konsten och att vi är del av en mångtusenårig tradition, eller åtminstone från modernismen och framåt. Jag tänker att antifascism är alltid självförsvar, säger Ossian Melin.

Som motsats ställer filmen allt det där som kan uppfattas som tafflig konst och flum, pretto konstelever, en självutnämnd dansk dadaist och en livstrött lärare som mest bara tjatar om hur mycket mer levande allt var 90-talet. Men den som tror att KonstAB driver med dem misstar sig. Gruppen är inga ironiker och deras försvar av konsten är uppriktigt menat, understryker de.

– Det är viktigt att våga vara klyschig i sina åsikter. Det är alltför få som är det nuförtiden, säger Emma Khanafer.

Parallellt med idealismen delar gruppen också en fascination för den sortens bruksestetik som man brukar hitta i industriområden. Namnet KonstAB och dess grafiska profil leder tankarna till en firma som sysslar med kundanpassade vvs-lösningar, snarare än ett gäng kulturidkare.

Längtar till industriområde

Dels känns kontrasten kul. Och mycket av fascinationen kommer från att de helt enkelt har varit så mycket i sådana miljöer för att skaffa material till sina projekt. Men det handlar också om ett slags längtan efter trygghet.

– Att få vara mellanchef på typ "SvetsAB" och inte tänka att allt måste vara på liv och död hela tiden. Men sådant är inte våra liv. Man lever ju konsten på något sätt, men ibland önskar man bara tog sig ut till ett industriområde och fick sitta och snacka med kollegorna, säger Ossian Melin.

– Vi har också funderat på att börja sponsra andra konstnärers utställningar. Så att det bara växer sig större, som ett virus, tillägger han.

Den som sett någon av deras pjäser känna nog igen sig i filmen. Här finns samma vildsinta blandning av dramatik, ljud och videokonst. Här finns även humorn, tramset och de smattrande referenserna.

"Grabbar, no money"

Det mesta föds helt enkelt från den jargong som de byggt upp tillsammans, förklarar Ossian Melin.

– Vi arbetar mycket med vår kropp tillsammans under en längre tid och det låter kanske fånigt och ytligt, men allt är typ internskämt som långsamt byggs upp och så märker vi när det bränner till.

På rollistan finns mest kompisar och familjemedlemmar. En av dem råkar vara Magnus Krepper, som är ett av svensk films hetaste as efter sin roll som sektledare i SVT:s "Händelser vid vatten. I "Vernissage hos Gud" spelar han konstskolans rektor Jack von Rosen, som brinner för att göra konst lönsam. Rollen specialskrev de just för Krepper, berättar Ossian Melin.

– Vi har jobbat med honom tidigare, och efter att vi filmat med honom första gången sade han bara "grabbar, no money!". Han är världens underbaraste person. Det var viktigt för oss att filma med människor som vi framförallt var kompis med för att bli av med rädslan.

"Vernissage hos Gud" har premiär på fredag.