– Är det okej att jag plockar ur diskmaskinen medan vi pratar? Jag tänker bättre om jag står upp, säger Martina Haag och börjar torka av en ugnsform i sitt ljusa, luftiga kök.

Att tänka, fritt och kreativt, har också underlättats av flytten från förorten Bromma till de nybyggda Norra tornen i Vasastan i Stockholm. Där bor hon numera på 16:e våningen med en spektakulär utsikt över precis hela staden.

– Det är så enkelt att låta tankarna flöda när man sitter och skriver, säger Martina Haag och pekar ut landmärken som Kaknästornet och Avicii arena, före detta Globen.

Nytt kliv

Hon är mitt uppe i förberedelserna inför nästa film – och ett stort kliv i livet: debuten som regissör för filmatiseringen av sina egna romaner "Det är något som inte stämmer" och "Livet går så fort. Och långsamt", som har slagits ihop.

Tanken på att själv regissera föddes när hon satt i möte med Svenska Filminstitutet för att söka utvecklingsstöd för filmen och de frågade vem som skulle vara regissör, kanske hon själv?

– Om de tror att jag kan göra det så varför inte? Om inte nu så när? säger Martina Haag och förklarar sin "konstiga affärsidé" samtidigt som hon plockar in en stor förpackning läskburkar i kylen.

– Den går ut på att komma på en idé och sedan få tre inkomstkällor. Jag skriver en bok och säljer filmrättigheten med förbehållet att jag själv ska skriva manus och spela huvudrollen. Då försörjer man sig i två år, säger hon.

Den här modellen föddes efter många, långa år som skådespelare, utan något riktigt genombrott. Martina Haag fick hanka sig fram med arbetslöshet och tjat på regissörer om att få småroller. "Alldeles för långdraget lidande", är hennes syn på den perioden.

– Speciellt när man är ung tror man att man ska bli förlöst av någon annan. Min dröm var att stå på Dramatens scen men jag väljer ju hellre det här. Det är bättre att klättra upp på hästen och ta tag i tyglarna själv än att lägga sig i vagnen bakom och undra vart vi ska.

Men med "Det är något som inte stämmer" kände hon att det skulle bli "för geggigt" att spela huvudrollen.

– Det är ändå så många som tror att det handlar om min egen skilsmässa, så nej. Men båda böckerna ligger mig varmt om hjärtat, det här är verkligen min bebis, jag vill ha kontrollen.

"Konstant avundsjuk"

Filmen ska börja spelas in under 2022 och Alexandra Rapaport spelar huvudrollen, som den vuxna Petra som går igenom en skilsmässa. Men filmen utspelar sig också 1985, då den unga Petra går sista terminen i nian.

TT: Vem var du när du gick i nian?

– Jag växte upp på Lidingö i ett rikemansområde där alla hade hästar och pool. Jag bodde i höghus, så man gick ju runt och var konstant avundsjuk. Men det tror jag var jättebra för annars hade jag nog inte fått den här hungern och elden som jag har nu, säger Martina Haag och fortsätter:

– Jag var urdålig i skolan också och gick ut nian med 0,7 i slutbetyg. Till slut hittade jag teatern, men det handlar ju också om att ta sig över den där bron och leva sin dröm.

Med "tusentals hemska provfilmningar" i bagaget känner hon sig förberedd för regiuppdraget. Felix Herngren, som har regisserat henne i dramakomedin "Dag för dag" (som bygger på en manusidé av Martina Haag och William Spetz), har också varit en bra inspiration.

– Felix är en gullig och väluppfostrad kille, men han är inte rädd för att skapa obekväm stämning på inspelningsplatsen. Och han ger sig inte förrän han är helt nöjd. Det tog jag intryck av direkt.

"Förfärligt sorgligt"

"Dag för dag", som var tänkt att få premiär i höst men som blivit uppskjuten på grund av publikrestriktionerna, utspelas inledningsvis på ett äldreboende, där Sven Wollter, Tomas von Brömssen och Marianne Mörcks rollfigurer bor.

Tillsammans med Martina Haag och William Spetz, som spelar anställda på boendet, ger sig gänget ut på en roadtrip genom Europa för att uppfylla en döende mans sista vilja.

Sedan inspelningen har Sven Wollter gått bort.

– Det var fantastiskt att jobba med Sven, han var ju en legend och jag är glad att jag fick den chansen. Men det är ju förfärligt sorgligt att han gick bort.

TT: Vad är dina bästa minnen från inspelningen?

– Det roligaste var när vi är på det som ska likna Berghain (en technoklubb i Berlin, reds anm) och Sven Wollter går upp på scenen och giggar med Röyksopp och alla mina kompisar dansar som statister i publiken. Det är hela filmens budskap i ett nötskal: ta för dig av livet, ta så stora tuggor du kan för en dag är det slut.