På ett sätt var det bra, för alla visste att det var ont om tid och jobbade därefter, konstaterar Jérémy Trouilh.
– Vi fick ihop två miljoner euro. Det är ingen jättesumma, men bra för en debutfilm. Och fransk filmindustri stöder gärna nya regissörer som vill göra någonting annorlunda.
Stödet lönade sig. ”Gagarine” blev uttagen till 2020 års filmfestival i Cannes. Men festivalen ställdes in och ”Gagarine” blev en av de filmer som fick nöja sig med att resa ut i världen med stämpeln ”uttagen till Cannes”.
– Det var tufft att inte få visa den där. Samtidigt så gjorde det oss gott. Ryktet gick, vi har sålt filmen till fler än 60 länder. Och vi har inga problem med att få finansiering till vår nästa film, säger Jérémy Trouilh.
Initierades av kommunistpartiet
”Gagarine” utspelas i Gagarine, ett bostadsområde för arbetare som byggdes i södra Paris 1961. Bygget initierades av kommunistpartiet och döptes efter den sovjetiske astronauten Jurij Gagarin. Denne deltog också vid invigningen av området 1963.
Men byggnaderna blev alltmer slitna och kom mer och mer att inhysa immigranter. Beslut togs om att det skulle rivas – något som inleddes 2019.
– En god vän som var arkitekt visade oss byggnaden och berättade vad som skulle hända. Vi blev intresserade, inte minst av arkitekturen, och kände att vi ville göra en film om byggnaden. Först gjorde vi en kortfilm, sedan utvecklade vi manuset till en långfilm, berättar Fanny Liatard.
Huvudperson i filmen är tonåringen Juri, som sedan familjen har övergivit honom vägrar att lämna byggnaden. Han är besatt av rymdfärder och börjar bygga ett rymdskepp inne i en av lägenheterna (man filmade på plats inne i en av byggnaderna och demoleringen i slutet är den verkliga).
"Vi är rymddrömmare"
Han blir också god vän med en romsk flicka som bor med sin familj i närheten. I filmens slut händer minst sagt oväntade saker som har med rymdfärder att göra.
– Vi är rymddrömmare, vi älskar science fiction. För oss är allt väldigt symboliskt. Låt magin komma in i den sociala realismen, säger Fanny Liatard.
De båda regissörerna har blandat proffs med amatörer i filmen, exempelvis har huvudrollsinnehavaren Alséni Bathily ingen tidigare skådespelarerfarenhet. Och när byggnaden i slutet demoleras är många av åskådarna personer som en gång bodde där.
– Många var förstås arga, de hade i åratal undrat vad som skulle hända, säger Trouilh.
– Samtidigt är detta en film med en optimistisk syn. Det har gjorts så många oerhört våldsamma filmer om förorterna till Paris. Vi ville berätta en annan historia.
