Den Oscarsbelönade regissören Sam Mendes är i Stockholm för att ta emot priset Stockholm Visionary Award. Utanför hotellfönstret är det grått, grått, grått, men den brittiske regissören är på gott humör.
– Stockholm är underbart och det regnar åtminstone inte. Som engelsman blir man härdad, som du märker. Jag kommer gärna tillbaka hit – och inte bara för att hämta ett sådant här fint pris, säger han.
Första egna manuset
"Empire of light" är den första filmen som Sam Mendes skrivit manus till helt på egen hand. Den handlar om den deprimerade Hilary (Olivia Colman), som arbetar på en nedgången biograf i en liten brittisk kuststad. Hennes liv förändras när hon får uppleva hur en ung kollega (Micheal Ward) utsätts för rasism.
Filmens manus kom till under pandemin och bygger på Mendes egna erfarenheter, något han tycker att det är svårt att berätta om.
– Jag växte upp med en ensamstående bipolär mamma – man sa schizofren på den tiden – och flydde från min tillvaro in i musik och fiktion. Men jag ville inte placera ett barn som alla skulle anta var jag i historien, då kräver man också att publiken ska känna med barnet. Du behöver inte vara en freudianskt skolad terapeut för att förstå vart den här berättelsen kommer från, säger han.
Som 25-åring fick Mendes ansvar för teatern Donmar Warehouse i London och firade där stora framgångar som nydanande regissör. En uppsättning av "The blue room" från 1998 med Nicole Kidman i huvudrollen satte djupa spår i hans relation till kritiker. Hon var naken i tre sekunder och allt fokus hamnade bara på hennes kropp, säger Mendes.
– Sedan dess läser jag aldrig någonting som skrivs, inte heller om mina filmer. Naturligtvis bryr jag mig om hur filmerna tas emot, men jag rekommenderar ett par rejäla skygglappar, särskilt nu när sociala medier finns. Hade jag tagit del av allt som skrivits hade jag förmodligen aldrig vågat regissera en Bond-film. Jag hade heller ingen erfarenhet av krigsfilm, så varför skulle jag göra en film om första världskriget?
"Stort uppvaknande"
Sam Mendes syftar på "1917", som han skrev manuset till ihop med Kirsty Wilson-Cairns. Den bygger på hans farfars, som var från Trinidad och Tobago, upplevelser under första världskriget. Huvudpersonerna i "1917" är dock inte svarta, som Stephen i "Empire of light".
– Han bara kom till mig som en färdig person, jag tänkte aldrig "Ska han vara svart eller vit?". Det har varit ett stort uppvaknande kring rasfrågan i Storbritannien, och det har sipprat in i manuset. När jag gjorde "Skyfall" hade OS precis ägt rum i London och det färgade av sig på filmen. Det var enda gången som jag har känt mig stolt över att vara brittisk. Jag satte James Bond på ett tak med vajande Union Jack-flaggor och det kändes helt rätt, men jag hade inte gjort det i dag.
Även om han aldrig läser recensioner vill Sam Mendes ändå att publiken ska tycka om filmerna.
– Det jag bryr mig om är att man ser dem i rätt kontext. Jag märkte att "Empire of light" har sålts in som en film om min kärlek till filmen, trots att den mest handlar om rasism, psykisk sjukdom och en kvinna på väg ned i mörkret. Men jag hoppas att folk vill se en film som handlar om det också.
Roll för Colman
Olivia Colman gör en av sitt livs roller som den plågade Hilary. Sam Mendes avslöjar att han inte hade kunnat tänka sig någon annan i rollen.
– Jag började skriva och upptäckte att det var henne jag såg framför mig. Så jag ringde henne och sa "jag skriver en film till dig" och hon frågade vad den handlade om. Jag sa att "Det kan jag tyvärr inte berätta förrän jag har skrivit färdigt". Hon älskade det som tur var.
TT: Hur var det att arbeta tillsammans?
– Underbart. Jag vet att alla säger det om olika skådespelare, men det här är på riktigt. Hon har ett så stort känsloregister, hennes ansikte ser olika ut i varje scen. Hon kan se otroligt vacker ut i en scen, helt förstörd i nästa och sedan kraftfull i ytterligare en. Det är ofta fallet med skådespelare som inte blivit stjärnor direkt utan som har haft medelmåttiga karriärer när de var yngre. Nu är hon plötsligt en Oscarsvinnare och det är fantastiskt att se hur hon tar igen för förlorad tid.