Det är sent på natten. Malcolm och flickvännen Marie kommer hem till ett arkitektritat hus någonstans utanför Los Angeles. De har varit på en filmpremiär – Malcolm har skrivit och regisserat och det verkar som att han äntligen har fått den framgång han så länge drömt. Men det som borde ha varit ett ögonblick av triumf förvandlas snart till någonting annat.
Marie är inte på humör – hon berättar till sist att det inte minst beror på att Malcolm i sitt tacktal inte nämnde henne. Hon menar att storyn i filmen är baserad på hennes liv, att Malcolm har utnyttjat henne. Det leder till gräl, och till att de blir vänner igen, och till mera gräl och till långa, högljudda diskussioner om vad det innebär att vara svart i USA, om människors fördomar. Och inte ens när den första, oerhört positiva recensionen kommer är Malcolm nöjd, utan dömer i raseri ut den som fördomsfull och nedvärderande.
Sam Levinsons film utspelas nästan i realtid och är en film som i tradition av inte minst ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” låter några människor under en alkoholfylld natt konfrontera både sig själva och varandra. Att det finns Oscarsnomineringsrykten kring såväl Zendaya som John David Washington är mycket förståeligt. Båda är briljanta och får oss i publiken att sitta på helspänn och engagera oss i två människor som älskar varandra men ändå inte kan låta bli att provocera varandra till en gräns där man undrar hur motparten står ut.
De tar båda tillvara på Levinsons knivskarpa (och oerhört svordomsfyllda) dialog, och Marcell Révs kamera kommer dem så nära att det nästan känns integritetskränkande (nej, skämtar bara). Samtidigt får kameran ofta följa båda på håll, den vandrar utanför huset och låter oss se dem genom de stora fönstren, eller håller till inomhus och följer dem när de befinner sig utomhus.
Det gör att filmen aldrig riskerar att bli tråkig – det hade kunnat bli filmad teater, men blev inte det. Det är hela tiden oerhört levande. Det svartvita fotot tar tillvara på nyanserna bättre än vad färg skulle ha gjort, ”Malcolm and Marie” är ännu ett exempel på hur oerhört fint resultatet kan bli när en mycket skicklig fotograf får använda sig av svartvitt.
