Att recensera en tv-serie efter att ha fått se fyra av elva avsnitt är givetvis vanskligt. Men att döma av det jag fått se, håller den fjärde omgången av ”Fargo” väl, även om man nu har förflyttat sig när det gäller tid och plats jämfört med såväl bröderna Coens film som med de tre serieomgångar som den har inspirerat till.

Från nutid i Fargo, North Dakota, och områden däromkring, har vi nu hamnat i det tidiga 1950-talets Kansas City. I en stiliserad, våldsam prolog skildras hur diverse etniska gangsterligor under åren bekämpar varandra. När handlingen börjar är det en italiensk liga och en svart liga som slåss om makten. Liksom de ligor som föregick dem har man ingått en bräcklig fred genom att ”låna ut” sina yngsta till varandra – dessa unga pojkar är en sorts frivillig gisslan med ett ständigt dödshot hängande över sig.

Som alltid i dessa, av bröderna Coen inspirerade (de står som exekutiva producenter) och Noah Hawley skrivna, berättelser vimlar det av udda rollfigurer. Chris Rock är de svartas ledare – han gör sig bra i en nertonad roll till skillnad från de många skrikhalsar han har spelat i komedier. Jason Schwartzman är ledare för italienarna men bekämpas inifrån av sin våldsbenägne bror (Salvatore Esposito), som blir lite av en parodi på maffialedare som Don Corleone.

Mest sevärda är, inte oväntat, Jessie Buckley som en sjuksköterska med en förkärlek för våldsamt sex och för att mörda sina patienter och andra i omgivningen, samt Timothy Olyphant som en morotsknaprande polis.

Svart humor blandat med blodigt våld har varit de här berättelsernas signum alltsedan filmen ”Fargo”, och denna fjärde serieomgång håller den fanan högt, ibland så till den grad att det nästan kan kännas lite osmakligt. Men okej, jag kan överse med det, det vore inte ”Fargo” annars.