Den första av Henning Mankells böcker om Ystadspolisen Kurt Wallander, ”Mördare utan ansikte”, kom 1991. Den sista, ”Handen”, kom 2013. Den var en tillbakablick på ett tidigare fall, den egentliga serien om Wallander avslutades 2009 med ”Den orolige mannen”, där huvudpersonen hade drabbats av alzheimer.
En tv-serie med titeln ”Unge Wallander” ger vid handen att det vi ska få se är en berättelse om Wallanders tidiga år, att den ska utspelas nån gång på 70- och 80-talen. Men icke. Den engelskspråkiga ”Young Wallander” utspelas i Malmö (dock till största delen inspelad i Baltikum) av i dag. Ett något häpnadsväckande tidshopp – till skillnad från till exempel ”Unge kommissarie Morse”, som definitivt utspelas innan Morse så att säga blev Morse den äldre.
Den här serien i sex delar använder självfallet Wallanders namn för att locka publik. Den publiken torde dock avvika tämligen snabbt, och den andra säsong som avslutningen lockar med kommer man nog att få svårt att övertyga finansiärerna om. Det är segt, det är inte spännande och vilka krafter som ligger bakom intrigerna kan vi ana oss till redan i andra avsnittet.
Adam Pålsson spelar en näst intill ständigt viskande Kurt Wallander som blir vittne till ett brutalt mord på gården till det lägenhetskomplex där han bor. Det bor många invandrare i området och mordet används snabbt som ett slagträ i immigrationsdebatten. Wallander anar förstås att det ligger mer bakom mordet, och han påbörjar undersökningar som leder både till den jugoslaviska maffian och till en familj som är så rik och inflytelserik att dess medlemmar ”brukar fira jul med kungafamiljen”.
Nattliga drönarbilder över Malmö, mörka exteriörer filmade i Baltikum och musik av den där sorten som ska berätta att nu blir det extra spännande lyckas inte förmedla någon dramatik, och som åskådare är det omöjligt att bli engagerad i någon enda rollfigur. Pålsson gör väl det han ska göra, men han har varit betydligt bättre i andra roller.
Hans engelska är utmärkt, för här talar alla engelska, medan skyltar och mycket annat textmässigt i bild är på svenska. Lika förvirrande här som det var när Kenneth Branagh flyttade till Ystad och blev Kurt Wallander i en serie tv-filmer.
Trots detta lyfte Branagh-filmerna. De följde Mankells böcker, de var spännande och det gick att överse med de engelsktalande poliserna. När det gäller ”Young Wallander” är det tvärtom så, att det är så likgiltigt gjort att man nästan sitter och letar efter inkongruenserna.
