Det superdödliga viruset "Captain Tripps" läcker ut ur ett militärt laboratorium och utplånar hela mänskligheten – sånär som på några tusen immuna personer. Hälften av överlevarna dras till den bussiga gamla damen Abigail Freemantle (Whoopi Goldberg) i Boulder, Colorado medan resten ansluter sig till denimklädde demonen Randall Flagg (Alexander Skarsgård) i Las Vegas. En sammandrabbning mellan det goda och det onda gänget tycks oundviklig.
"Pestens tid" är en av Stephen Kings bästa romaner. Men den är också en decimetertjock lunta, som formligen myllrar av olika huvudpersoner, historier och teman. Att kondensera det mastodontverket till en vettig tv-serie är så klart ingen lätt uppgift. Men samtidigt är det en satans mäktig berättelse – och med så här stor budget och med en så här imponerande samling skådespelare borde man kunna åstadkomma något storslaget.
Och det gör seriens skapare Josh Boone och Benjamin Cavell ibland. När de inte trasslar till historien genom att rastlöst byta perspektiv i tid och rum vill säga. Det är ett ständigt hoppande mellan huvudpersonerna, och mellan berättelsens nutid och livet före katastrofen.
Skådespelarna är utmärkta, rakt igenom. Och serien är snygg, med ett skickligt öga för kusliga detaljer och pandemiskt äckel. Det är några diskreta hostningar och kvävda nysningar här och där i början, sedan panik, groteskt uppsvullna halsar och mängder av illgult snor överallt när viruset skördar sina offer och samhället brakar ihop. Slutligen, tystnad, ruttnande lik och en ny världsordning. Alla element finns där: skräck, dystopi och biblisk ondska. Men man önskar att de kunde ha använt dem för att bygga upp undergången i lite mer lugn och ro. Istället blir det en serie ungefär i "Walking dead"-klass, men med bättre skådespelare.
Den är alltså helt okej, men i dessa tider, när det räcker med en enda nysning för att skrämma skiten ur folk, är det nog ett underbetyg.
