Regissören Moa Gammels romantiska komedi är en charmigt skamlös hyllning till de klassiska filmerna i genren från slutet av 80-talet och tidigt 90-tal, som "När Harry träffade Sally" och "Fyra bröllop och en begravning" eller varför inte Lasse Hallströms 70-talsfilmer?

"Tack för senast" skildrar en samling udda "misfits" till vänner – los misfittos, som de kallar sig – i nio tablåer, genom åtta fester och en begravning, på den mödosamma vägen till lycka, till tonerna av musik från den eran, som Mauro Scocco, Wannadies, Popsicle och... eh... "Stad i ljus" med Tommy Körberg.

Gammel är ett stort fan av genren och vet vilka ingredienser som ska vara med i grytan. Här kan man stanna upp och med all rätt invända att historien, med manus av Ella Lemhagen efter dansk förlaga, brister i originalitet.

Men man kan också välja att se det som ett smart och charmigt sätt att använda beprövade verktyg för att lyfta fram en historia från vår samtid. Där dickpics är en realitet och Tinder spelar så stor roll, män som försöker vara mjuka föraktas av sina kvinnor och ens barn plötsligt deklarerar att de är icke-binära.

Lisa Carlehed briljerar i rollen som Klara. Hon är tjejen som blev över, som bor kvar i samma tvåa medan livet pågår runt omkring henne. Själv ligger hon regelbundet med en man, som inte har några planer på att lämna sin fru.

Efter en sällsynt misslyckad nyårsfest träffar hon Victor (Oscar Töringe) och deras komplicerade pardans kan börja. Vi känner på oss vartåt det lutar, trots att det förstås finns hinder och missförstånd på vägen. För Klara är strulig.

Lisa Carlehed och Oscar Töringe har bra kemi, även om han känns mer nedtonad som "leading man" än han får vara som Magnus i polissuccén "Tunna blå linjen". Det sprakar bra mycket mer om Magnus relation med Sara i tv.

Men ingen riktigt bra romantisk komedi är utan svärta och det vet Moa Gammel, som låter sina rollfigurer tröska sig igenom en provkarta av mänskligt elände för att poängtera livets förgänglighet. Det blir nästan för mycket mörker ett tag.