Kan en film vara stor och sann konst om hur det är att vara människa samtidigt som den handlar om blå undervattensgubbar som rider på valar? "Wakanda forever" jobbar i alla fall hårt för att övertyga oss om den saken.
Precis som i sin föregångare siktar regissören Ryan Coogler högre än det mesta i superhjältegenren. Vi får inte bara slagsmål och explosioner till ett sammanlagt värde av Liberias statsskuld, utan även mänsklig värme, politisk medvetenhet och afrikanskt kulturarv.
Sorg och saknad har också en central plats i historien. Såklart med anledning av den tidigare huvudrollsinnehavaren Chadwick Bosemans tragiska död 2020. Det är ganska fint, men det där högtidliga allvaret som vilar över hela filmen blir också ganska mastigt i längden.
Vi är alltså tillbaka i den afrikanska och numera Black Panther-lösa monarkin Wakanda. I den döde superhjältekungen T'Challas ställe regerar modern Ramonda, spelad av Angela Bassett med kolossal matriarkal pondus. Systern Shuri, återigen gestaltad av en supercharmig Letitia Wright, klandrar sig själv för broderns död samtidigt som hon måste växa med uppgiften.
Samtidigt tvingas de kämpa för att hålla världens giriga stormakter borta från Wakanda och dess fyndighet av supermetallen vibranium. Snart dyker dock ett ännu större hot upp. I havsdjupet döljer sig ytterligare ett hemligt rike, regerat av Marvels gamle undervattensantihjälte Namor (Tenoch Huerta). Som en hänsynslös korsning mellan Che Guevara och havsguden Poseidon har han siktet inställt på att mosa de imperialistiska landkrabborna – och Wakanda om de inte ger ett handtag.
Nja, den här Namor är inte särskilt lyckad, trots intressanta rötter i Mexikos ursprungsbefolkning. Då var föregångarens superskurk Killmonger mycket intressantare. Problemet är att undervattensfigurer som regel är ganska töntiga – i alla fall i en film som tar sig själv på så stort allvar som den här. "Wakanda forever" lyckas väl inte helt motbevisa den tesen. Vi får se om nya "Avatar" lyckas bättre i jul.
Namor passar hur som helst bra i "Black Panther"-universumets antikoloniala budskap, som fortfarande känns fräscht, i alla fall om man för en stund glömmer att antikolonialismen levereras av happy meal-leksaker.