Varför ska man göra nyversioner av gamla filmer? Frågan aktiveras som en kritikergnällig reflex så fort en gammal klassiker ska få nytt filmiskt liv.
Men det är ju en tråkig inställning.
Tänk om man skulle resonera så om klassiska pjäser? Då skulle William Shakespeares 1600-tals-tragedi "Macbeth" aldrig spelas på teaterscener.
Och med den rigida kultursynen hade den här versionen heller aldrig blivit gjord, eftersom historien tidigare filmatiserats av bland andra Roman Polanski, Akira Kurosawa och Justin Kurzel, vars "Macbeth" kom så sent som 2015 med Michael Fassbender och Marion Cotillard i huvudrollerna.
Och det hade ju varit synd. Dels för att bra historier aldrig blir omoderna. Dels för att Denzel Washington som den skotska krigsherren är magnifik. Han lyckas verkligen få en att glömma bort filmstjärnestatusen som han har, liksom inbyggd, och bjuder på ett skådespeleri som är imponerande från början in i det svarta slutet.
Frances McDormand som Lady Macbeth är förstås också knivskarp och att få se dessa två giganter, något äldre än brukligt i detta drama, lira ihop känns som att bevittna ett lyckat möte i elitserien.
Det handlar om girighet, att den som har mycket alltid vill ha mer. Lord Macbeth har lyckats väl i krig och är en av kungens favoriter. Men på väg hem från striderna möter han tre skräckinjagande häxor (ljuvligt skildrade av den mycket böjliga Kathryn Hunter). Häxorna förutspår att Macbeth ska få ytterligare titlar och rikedomar, en dag ska han rentav bli kung av Skottland.
Beskedet lämnar honom ingen ro. Paranoia och vidskepelse går hand i hand genom berättelsen och hans drivna hustru hejar också på.
Under filmens gång går Macbeth från att vara en pålitlig hedersman till en vansinnig mördare. Texten är nedskalad (tack, ibland kan det räcka med en lagom portion Shakespeare) men full av nerv.
Framför allt är formen en njutning. Med strama linjer, asketisk dekor, svartvitt foto och en touch av expressionism, som känns som tysk stumfilmsdekor, har filmskaparna snickrat ihop ett universum som känns teatralt men ändå högst levande.
