I samtidens regnvåta London hittar Ellie – en driftig men i kärleken stukad journalist – ett gammal passionerat kärleksbrev från en viss "Boot" till en viss "J". Brevet tycks vara det sista i en glödhet korrespondens, alltså måste det finns fler. Ellie (charmigt spelad av Felicity Jones) börjar gräva i arkiven på tidningen där hon jobbar. Till sin hjälp har hon en blyg arkivarie, också han med lappat hjärta.

Samtidigt i 1960-talets London har lyxhustrun Jennifer tappat minnet efter en otäck bilolycka. Men så en dag hittar också hon ett brev från "Boot", och allteftersom börjar minnet av den underbare älskaren Anthony komma tillbaka, den charmige reportern som förstås är den absoluta motsatsen till hennes ständigt frånvarande make.

Billig förfalskning

Jojo Moyes-filmatiseringen "Sista brevet från din älskade" är ingen storslagen kärlekshistoria, däremot lånar den friskt från alla berättelser om kärlek som någonsin har berättats på vita duken. Inget fel med det, men "Sista brevet till din älskade" framstår som en billig förfalskning. Den utger sig för att vara äkta vara, men snart avslöjar den låga kvaliteten att den är billigt skräp.

Främst gäller det den nostalgiska berättelsen om Jennifer och Anthony – en bagatellartad melodram där känslorna stormar i ett vattenglas. Det regnar och åskar och den sentimentala pianomusiken är aldrig långt borta. Historien om Ellie och arkivarien är paradoxalt nog den stora behållningen – en romantisk komedi i vilken det inte dröjer länge förrän det omaka paret börjar rodna i varandras närvaro.

Filmens budskap

Sakta med säkert vågar Ellie lita på kärleken igen, allt tack vare den inspirerande romansen mellan Jennifer och Anthony, och där någonstans hittar vi också filmens budskap: Sluta aldrig tro på kärleken. Visst kan vår egen tid framstå som tömd på stora känslor, inte minst då de smäktande orden i ett tvättäkta kärleksbrev ställs jämte vår tids fattiga kärleks-sms, där känslorna har reducerats till pussmunnar och andra emojier, men kärleken är mycket mer än ord och emojis, den är också handling – och att våga sätta allt på spel.