Chelsea Hotel i New York är plats som alla med minsta intresse av kultur känner till. Det var här i det röda tegelhuset på 23:e gatan som poeten Dylan Thomas söp ihjäl sig. Här satt Bob Dylan uppe i flera dygn och skrev "Sad eyed lady of the lowlands". Här hade Leonard Cohen och Janis Joplin en omskriven kärleksnatt. Här bodde Mark Twain, Jimi Hendrix, Patti Smith och Madonna i olika epoker tillsammans med massor av andra ikoner, genier, knarkare och knäppskallar.

Men det var då.

I dag är hela rasket ett sönderrenoverat lyxhotell för minst tusen dollar natten. Men ännu finns en liten spillra bohemisk fristad kvar. En handfull gamla konstnärer har bitit sig fast i huset och filmen "Dreaming walls" följer några av dessa hyresgäster i deras vedermödor i byggkaoset som råder under den evighetslånga renoveringens sluttamp.

Att de belgiska dokumentärfilmarna Amélie van Elmbt och Maya Duverdier koncentrerar sig på de nuvarande gästerna snarare än deras döda föregångare känns skönt. Att se den gamla koreografen Merle Lister spontandansa med en av byggjobbarna ger så mycket mer än att bara höra samma gamla rockstjärnemyter en gång till.

Men det förflutna är såklart ständigt närvarande. Klipp från förr vävs in i dokumentären som ekon. Ibland projicerar man gamla filmer från kåkens glansdagar över nutidens slitna väggar på samma sätt som Andy Warhols parhäst Jonas Mekas gjorde på 60-talet. Det vackert, poetiskt och ganska spöklikt. Ödsliga hotellmiljöer har ju en inneboende kuslighet.

Det där blir tyvärr långrandigt till slut. Man längtar efter mer mänskliga historier och mindre stämningsfullt fluff. Det känns lite som att två storögda belgare har närmat sig ämnet med lite väl mycket vördnad inför platsens inneboende betydelse.

I sina bästa stunder är det här en sorglig hyllningsdikt till en förlorad epok. I sina sämsta stunder är det en långrandig och pompös film med lite väl mycket smetigt nostalgi – även för en sentimental sextiotalstalsromantiker.