På läroverket Sankt Sebastian kretsar allt kring manlig homosexualitet. I klassrummen studerar feminina modebögar, starka sportbögar och djupa kulturbögar sida vid sida och skriver specialarbeten om Stonewallupproret. Den stränge magistern har ett hemligt bdsm-förhållande med eleven Charles, men relationen hotas när smärtsamma minnen från förr plötsligt kommer till ytan. Samtidigt drar det ihop sig till det årliga sångtåget och uttagningen sätter kärlek och vänskap på prov för kompisgänget Tim, Fred, Paul och Noak.

Hur uppstod den här homoutopin? Det får vi inte riktigt veta. Filmen är trygg i sitt eget universum och ödslar inte energi på att förklara sönder upplägget. Men man får ändå ledtrådar som skvallrar om att homofobin trots allt existerar utanför skolans väggar, åtminstone i det förflutna.

Filmen bygger på Kristofer Folkhammars roman med samma namn och i långfilmsdebuterande Ylva Forners händer har historien förvandlats till bland det bögigaste som drabbat vita duken sedan "Spartacus". "En sodomistisk melodram", har Folkhammar kallat sin roman. Det är en bra beskrivning på filmen också. Det här är en härlig blandning av high school-film, homoerotisk kiosklitteratur och musikal. Med bitvis förtrollande skådespelare i vackra kläder och snyggt foto.

Men så mycket mer än så blir det egentligen inte.

Det finns en ansats till mörker här, och till något filosofiskt. Vad händer med en kultur och en identitet som så tydligt formats av omvärldens tabun och förtryck om den plötsligt får blomma ut i homonormativ frihet? Hur lever alla sår från det förflutna vidare? Hur funkar queervärldens förtryck mot sina egna? Men frågorna förblir obesvarade och utforskandet blir mest till intellektuella markörer. Mörkret hotar egentligen aldrig att överskugga festen. Det känns som att en del svärta och existentialism gått förlorad när boken komprimerats till filmmanus.

Men vad gör det, en stunds eskapistisk bögfest är ju inte det sämsta.