Det är 1983 och Polens befolkning har precis genomlidit några år av skräckvälde när regimen försökte slå ner den växande demokratirörelsen.

Unge poeten Grzegorz och hans kompis Jurek går ut i Warszawa för att fira ett lyckat prov i skolan när de blir stoppade av den kommunistiska polisen som kräver att se id-handlingar. När Grzegorz inte har med sig några blir båda inplockade till en polisstation. Där blir Grzegorz så svårt misshandlad att han senare dör.

För att rädda ansiktet försöker myndigheterna tysta ned historien, men Grzegorz mamma Barbara, som är en profilerad dissident, kräver att hennes sons mördare ska ställas till svars. Jurek är det enda ögonvittnet och ställs under enorm press.

Filmen bygger på ett verkligt fall och blir här en välgjord skärskådning av hur förtryckets maskineri fungerar. Regimen kastar allt den har mot Jurek och Barbara i den mardrömslika processen. Inga grepp är för svinaktiga, inga lögner för absurda för diktaturens kreatur, som Palme kallade dem.

Samtidigt känns allt så jävla tomt och poänglöst. Övergreppen verkar mest ske för att bibehålla ett planlöst status quo. Systemet drivs av lika delar individuell egennytta, panisk rädsla för de egna medborgarna och byråkratisk dumdryghet. Samt en gnutta ideologi.

Som tittare mals man ned tillsammans med de stackars rollfigurerna. Men mitt i gravallvaret finns ändå kul detaljer. Som den skalliga karikatyren av diktatorn, general Jaruzelski. Eller den regimtrogna åklagaren som proppar i sig kakor med samma aptit som hon verkar svälja kommunistlögner. Och mellanchefen på säkerhetspolisen som ger en underhuggare uppdraget att krossa huvudvittnets familj samtidigt som hans cancerhosta hintar om hur han liksom förtärs inifrån av korruptionen.

"Lämna inga spår" är förbannat snygg också. Man har lagt ner enorm möda på att få rätt känsla i kläder, bilar, inrökta miljöer och mustascher. Om inte tillvaron hade varit så jävlig för dem det handlar om hade man kunnat missta filmen för öststatsromantik.