Hur man tolkar verkligheten beror på vilka glasögon man har på sig, så brukar det ju heta. I "Free Guy" är de där glasögonen rent bokstavliga. Har du inte glasögonen på så lever du ett rutinartat liv i Free City – vaknar, matar guldfisken, köper kaffe, blir rånad, kanske skjuten eller överkörd av ett tåg och så börjar det om igen.

Har du däremot glasögonen på så är du en spelavatar och vet att Free City är ett datorspel där du har fritt spelrum att råna, skjuta och köra på de stackars ospelbara figurerna, vars uppgift det är att skapa en trovärdig bakgrundsmiljö för din spelupplevelse.

Äntligen ser verkligheten

Möt så vår huvudperson, banktjänstemannen Guy ("Kille") i Free City. Hans "liv" förändras när han en dag tar på sig ett par glasögon och äntligen ser verkligheten som den är.

Men vänta nu, har de där anonyma spelfigurerna i bakgrunden alltså ett medvetande? (Ja.) Och fattar de i så fall att de är konstruerade av en högre makt i syfte att vara en digital fond för den verkliga huvudpersonen? (Det börjar gå upp för dem.) Det låter ju både tragiskt och som en mycket samtida viktigt-budskap-metafor. (Heja!)

Guys medvetande tar artificiella sjumilakliv när han hjälper en cool tjej som dyker upp i Free City. Bakom coola tjejens spelavatar sitter det, bortanför keyboard, en nästan lika cool tjej som har ett viktigt uppdrag. Filmens största förtjänst är att den sömlöst gifter ihop den digitala spelvärlden med irl-världen på ett estetiskt lyckat sätt, faktiskt den snyggaste gestaltningen av ettor och nollor sedan "Röjar-Ralf kraschar internet". Som bäst blir det när själva storyn förpassas till marginalen och alla inblandade bara frossar loss i gejmer- och populärkultur.

Inga nya idéer

Teorin om att vi lever i en simulering, att mänskligheten är fast i en konstruerad pseudoverklighet, är på frammarsch – fråga bara Tesla-grundaren Elon Musk – men det här är förstås inga nya idéer för dem som sett exempelvis "The Truman show" eller pillertrillar-dramat "Matrix".

En stor skillnad är att det nu är en artificiell intelligens som vi förväntas heja på, när dennes server riskerar att bli nedsläckt. Eh, stackars? Är man uppvuxen med en filmtradition där den artificiella intelligensen per definition är fienden är premissen svårsmält, hur charmig Ryan Reynolds filmpersona än må vara.

"Free Guy" är ett småkul, förutsägbart och gulligt blockbuster-äventyr där inget står på spel. Eventuellt måste man ha tagit sitt röda piller för att bry sig på riktigt.