"Om du lämnar mig måste jag döda dig, det vet du?". Det säger Undine (Paula Beer) när hennes pojkvän försöker göra slut.

I en samtida kontext hade hon fått diagnosen borderline-personlighet, men i den här filmen framstår hennes hängivna kärlek som oemotståndlig. Åtminstone för Cristoph (Franz Rogowski), en yrkesdykare som blir hennes nye pojkvän efter ett slumpartat (?) möte där ett akvarium går sönder.

Undine, en rödlockig föreläsare inom stadsutveckling, bär alltså samma namn som den mytiska vattennymfen som förvandlas till människa när hon blir förälskad. Enligt legenden är det en farlig kärlek: den man som sviker henne är dömd till döden.

Trots sagoförlagan är filmen ingen tysk "Shape of water" utan nästan genomgående realistisk. Tack vare skådespelarna Franz Rogowski och Paula Beer framstår Cristoph och Undines relation som om den är på liv och död. Beer vann följdriktigt Silverbjörnen på Berlins filmfestival för sin prestation.

Urbana 30-plussare som oftast skildras som småtråkiga har transformerats till varelser fyllda av brinnande passion och deras känslomässiga skörhet gör att vi vill se kärleken överleva. Särskilt då Undines ex dyker upp igen och hotar att sabba stämningen.

Plötsligt går också allting åt helvete. Efter en olycka hamnar Cristoph på sjukhus och Undine försvinner. Hennes plötsliga frånvaro förklaras kusligt realistiskt med en tillfällig frilansanställning och ett kortvarigt hyreskontrakt. Förgängligheten skapar också en förnimmelse av att allt kanske varit en elakartad dröm.

Regissören Christian Petzolds inlevelse i det förälskade paret påminner om den österrikiska regissören, Jessica Hausner, som utforskande romantikens destruktiva sidor i "Amour fou" (2014), om en diktare som begick självmord i samma anda som "Den unge Werthers lidanden".

"Undine" utforskar en liknande tematik, även om Petzold verkar ha ett mer blödigt hjärta.