Det är sommar i början av 1930-talet, och den hyllade författaren Sven Stolpe befinner sig på Sigtunastiftelsen för att färdigställa ett av sina verk. Med sig har han sin hustru Karin Stolpe. På Sigtunastiftelsen befinner sig också den unge aspirerande författaren Olof Lagercrantz, och han och Karin inleder en kort och intensiv affär – en affär som Sven Stolpe senare ska beskriva som "ett sexuellt attentat" riktat mot honom själv.

"Bränn alla mina brev" bygger på Alex Schulmans roman från 2018, som handlar om just detta triangeldrama. Sven och Karin Stolpe var hans morföräldrar, och i romanen driver han teorin att Sven Stolpes ilska och vrede läckt ned genom generationerna och slutligen landat i honom själv.

Och det kan sägas direkt: Björn Runge har gjort en enastående filmversion av Schulmans berättelse. Lika enastående är skådespelarna. Asta Kamma August är kristallklar i sitt skådespeleri – med utsökt precision ger hon röst till verklighetens Karin, som under hela sitt liv levde kuvad under sin hotfulle man och som under den lilla skärvan av tid i Sigtuna plötsligt trodde sig se en väg ut. Gustav Lindhs gestaltning av Olof gör det fullt begripligt hur Karin såg honom som frisk luft: Han är älskvärd och mild, på en och samma gång klok och passionerad.

Bill Skarsgårds Sven Stolpe är filmens mullrande hot i horisonten, och hans rolltolkning lägger sig bokstavligen som ett tryck över bröstet. Han gör Stolpe både kolerisk, ond och skrämmande, men blottlägger samtidigt skärvor av en liten, osäker och mycket rädd man.

Penseldrag för penseldrag målar Björn Runge varsamt upp bilden av en tragedi. "Bränn alla mina brev" är visserligen storslagen sett till kostym, foto och miljöer – men det är i det som inte syns som den verkliga storheten ligger. För det här är en film som långsamt borrar sig in, som riktar in sig på själ och hjärta och som verkligen träffar målet.