1999 hade USA lägre arbetslöshet än någonsin och ekonomin gick som tåget. Men maktens hierarkier var tydliga och det fanns ett djupt mörker i den amerikanska folksjälen som ingen riktigt ville se men som verkade kulminera på festivalen Woodstock '99.

Festivalen var förlagd till en gammal militärbas under en värmebölja. Hettan mot asfalten gav hundratals besökare värmeslag, men vattnet kostade 40 kronor flaskan. Bajamajor vältes och publiken badade i bajsvatten (som de trodde var lera). De sexuella övergreppen var vanligt förekommande. Den sista dagen sattes festivalområdet i brand medan Red Hot Chili Peppers spelade en cover på Jimi Hendrix "Fire".

Den löjligt underhållande "Woodstock 99: Peace, love and rage" analyserar tidsandans kultur och ser en koppling mellan festivalen, paranoian kring millenieskiftet och det raseri som 1999 resulterade i skolskjutningen i Columbine. Allt skedde under en period då nu-metal med akter som Kid Rock, Limp Bizkit och Korn tagit över efter den progressiva grungevågen.

Utan kontext vore det lätt att skylla den kaotiska festivalens alla misslyckanden på generationen av unga collegegrabbar som lyssnade på misogyn rapmetal. Musikgenren som i teorin skulle kunnat ena en vit och svart publik, men som i praktiken blev en kommersialiserad subkultur som fångade upp en särskild vit aggression.

Men "Woodstock 99: Peace, love and rage" påminner om att festivalen var en produkt skapad av hippiekapitalisterna från 1969, som arrangerade det första Woodstock. Det nostalgiska skimret har ofta fått olyckor och missöden från originalfestivalen att falla i glömska. Planen var att utnyttja detta även 1999.

Den unga målgruppen kände noll koppling till den gamla tidens musik och ideal. De tolkade istället det tilltänkta mötet över generationsgränserna som opportunistisk "boomer"-narcissism.

"Woodstock 99: Peace, love and rage" lyckas fånga, vrida och vända på ett unikt destruktivt ögonblick i populärkulturhistorien och är väl värd din tid.