Nyckelscenen för att förstå problemet med "Ticket to paradise" inträffar strax efter halva filmen när George Clooney har fått lite för mycket lokalt brännvin innanför västen och ska visa ungdomarna hur det går till på dansgolvet.

Till House of Pains 90-talsklassiker "Jump around" pappadansar 61-åringen desperat som vore det 1992. Han lyckas så där – och vi i en viss ålder kan skratta igenkännande i biomörkret.

Den där pappadansen är en perfekt symbol för "Ticket to paradise", ett febrilt försök att återskapa den romantiska komedins storhetstid från åren runt 1990. Fast världen har gått vidare. Och pappas dans är omodern.

Harry hade inte träffat Sally så många gånger i New York om han kunnat svajpa på Tinder i stället. Hugh Grant hade knappast fått ihop det med Andie MacDowell efter alla de där bröllopen om han samtidigt behövt hålla i gång flirtandet med henne på Snapchat.

En bra romantisk komedi på 2020-talet måste vara mycket mer. . . cynisk och mindre konventionell för att kännas relevant. Nu väljer regissören Ol Parker att använda miljön (paradiset) och estetiken (tänk överdådig gräddtårta) från sin Mamma Mia-uppföljare "Here we go again" för att berätta en ganska konventionell historia.

George Clooney och Julia Roberts är skilda och hatar – verkligen hatar, ska vi förstå – varandra. Men de tvingas slå sina påsar ihop och rusa iväg till Bali när deras dotter plötsligt meddelar att hon hoppar av advokatkarriären för att gifta sig med en man som odlar sjögräs. Det måste stoppas!

Man kan ana att det kommer att börja slå gnistor igen mellan mor och far. Det gör det och Clooney och Roberts kopplar verkligen på charmen för att göra det mesta av de rätt stereotypa roller de fått sig tilldelade.

Fast det är inte 90-talet längre. Ol Parkers film har vackra miljöer, George Clooney och Julia Roberts levererar välskrivna elaka giftpilar mot varandra och sensmoralen allting landar i är perfekt, men det hela känns väldigt gammalmodigt.