Det börjar med en varning. Precis innan filmvisningen ska dra i gång kliver regissören Ninja Thyberg in framför bioduken. Hon berättar att även om vissa otäcka scener kan verka dokumentära så är de iscensatta, ingen har farit illa på riktigt, och om en scen blir för jobbig att titta på så går det bra att blunda, ”det räcker att lyssna”.

Och jobbigt är bara förnamnet, när vi får följa med den svenska 19-åringen Linnea (Sofia Kappel) som kommer till Los Angeles för att bli porrstjärna. Under artistnamnet Bella Cherry är hon beredd att göra i princip vad som helst för att bli ett stort namn i branschen, och en del av det hon får vara med om är fruktansvärt traumatiskt – både för henne själv och för oss som tittar (eller bara lyssnar).

Men Thyberg skildrar inte bara övergreppen och kvinnohatet i porrbranschen utan också vardagslivet för dem som verkar där. Vänskap, humor och fyllesång av Håkan Hellströms ”En midsommarnattsdröm” får samexistera med stora och svåra frågor om samtycke, manipulation och maktmissbruk. Filmen visar också upp flera nyanser av denna mångmiljardindustri, där det faktiskt finns producenter, regissörer och agenter som månar om en vettig arbetsmiljö för porrskådespelarna.

Vi får inte veta så mycket om huvudpersonens bakgrund, varför hon har valt den här vägen. Men debutanten Sofia Kappel övertygar ändå som den både driftiga och utsatta Linnea, och historien berättas hela tiden ur hennes synvinkel – vi i publiken upplever det som hon upplever. Resten av rollerna görs av personer som i vanliga fall arbetar med porr, och tillsammans med Ninja Thybergs grundliga researcharbete ger det filmen, som hon själv säger, en dokumentär känsla. Det är sannerligen en utmanande filmupplevelse, men helt utan falska toner.

En av filmens mest plågsamma – och gripande – scener är också den mest vardagliga. I svallvågorna efter en särskilt skrämmande upplevelse (som kommer att ge mig mardrömmar i veckor) ringer Linnea till sin ovetande mamma i Sverige och ber om att få flytta hem. Mamman, som tror att hon har åkt till Los Angeles för att jobba på kafé, försöker övertala dottern att stanna kvar, att inte ge upp även om det är svårt, att fokusera all sin energi på att förverkliga sina drömmar. För den som någonsin har gett ett liknande föräldraförnumstigt peptalk känns det som att blicka rakt ner i avgrunden.