Antonio LeBlanc är en tatuerad, motorcykelåkande familjefar med bred sydstatsdialekt. Han har efter en strulig uppväxt i djupaste Louisiana fått ordning på livet. Hans fru, Kathy (Alicia Vikander) är gravid med deras gemensamma barn och hennes dotter sedan tidigare, Jessie (Sydney Kowalske) älskar Antonio. "Jag väljer dig", säger hon om sin pappa.

Ekonomin hade kunnat vara starkare men den lilla familjen har det ändå fint tillsammans. När det visar sig att många adopterade inte har någon rättssäker status i USA (detta är alltså sant) utan riskerar att bli deporterade till sitt ursprungsland uppstår – förstås – en djup kris. Antonio adopterades från Korea som liten. Och hans nya föräldrar hade inte alla papper i ordning. Så efter 30 år som amerikan blir han plötsligt klassad som "illegal", utan uppehållstillstånd.

Vackert filmad, rik på New Orleans-miljöer och med starkt skådespeleri – inte minst från fyndet Sydney Kowalske som spelar lilla Jessie – blir man snabbt engagerad i Antonios kamp för att få stanna med sin familj. Alicia Vikander är som alltid härlig att se. När hon sjunger en finfin version av Roy Orbisons "Blue Bayou" får hon verkligen glänsa – och man kan inte låta bli att undra om det inte är dags för henne att vara med i en riktigt bra film snart, och dessutom spela huvudrollen?

Inte för att "Blue Bayou" inte är bra. Det är den – framför allt är den gripande. Men den är också onödigt onyanserad och överlastad.

Ett spår med en rasistisk polis vars okontrollerade humör sätter dramatiska käppar i hjulet för den redan så utsatta familjen, är segt och definitivt ett berättartekniskt spår för mycket.

Det hade till exempel varit mer intressant att gräva djupare i tankarna om identitet och att familj är något man väljer, något som rimmar väl med den gängse synen på adoption. Men samtidigt, hävdar filmen, så finns rötterna med där i mixen. I mötet med den nya vietnamesiska bekantskapen Parker Nguyen händer något inom Antonio, som aldrig tidigare verkar ha intresserat sig för sitt ursprung.

Men det går inte att avfärda den här tårframkallande historien, eftersom Antonios öde skamligt nog drabbar tiotusentals människor i ett land som är väldigt suget på att bli av med dem som "inte hör hemma där".