De där snitsiga och übervåldsamma kingsmän-spionerna, hur började deras historia egentligen? Frågade väl ingen.
De hittills två filmerna i serien om den hemliga brittiska agentfirman har varit framgångsrika och lite småkul, absolut. Men tillräckligt för att begåvas med en så kallad origin-historia? Tja, tydligen.
Så här kommer den nu, berättelsen om hur det kommer sig att det stramt tjusiga skrädderiet på Savile Row i London blev säte för en hemlig organisation med kunglig glans.
Historien tar sin början i Sydafrika 1902 då hertigen av Oxford (Ralph Fiennes) lider en stor förlust. Han är en fin aristokrat, som behandlar de anställda jämlikt och till och med kan ifrågasätta kolonialismen och inse att de som är dagens adel var gårdagens våldsamma roffare.
Samtidigt som Oxford kämpar på som singelpappa med ett stort gods håller ondskans axelmakter på och mobiliserar i hemlighet. Ledda av en mystisk skotte (det ska bli kul att läsa skotska självständighetsaktivisters reaktioner om detta narrativa tilltag) samlas bland andra spionen Mata Hari, attentatsmannen Gavrilo Princip, mystikern Rasputin och den tyska multifixaren Erik Jan Hanussen i ospecificerad alpmiljö.
De brinner alla av revoltlusta och skulle mer än gärna se Europa brinna. Moahaha.
Strax före de ödesdigra skotten i Sarajevo inser hertigen av Oxford att han behöver rycka ut. För så gör man om man är en hedersknyffel. Han samlar ihop sitt team och beger sig bland annat till Moskva för att träffa tsaren och nämnde Rasputin, i vad som är filmen mest underhållande sekvens.
Som vanligt slåss Kingsmännen i högt tempo, har en gentlemannamässig livsstil och är festligare än James Bond. Förhöjt våld blandas med te och stiff-upper-lipp-humor och en kontrafaktisk historieskrivning som är ganska kul.
Modernt nog spär filmen också på teorierna om konspirerande eliter som styr och ställer i hemlighet.
Fler filmer om det här gänget lär komma. Vem vet nästa gång kanske de dyker upp, klanderfritt klädda, i Grisbukten, vid månlandningen eller åtminstone i Hitlers bunker.